Huru tungt och smärtsamt detta var för den unga flickan, som älskade honom högre an sig sjelf, kan hvar och en af eder föreställa sig. Hon begrät honom länge och ropade honom ofta förgäfves; men, då hon ändtligen icke kunde betvifla, att han var död, emedan hon kännt öfverallt på hans kropp och funnit honom kall, gick hon, villrådig om hvad hon skulle företaga sig, och så full af ängslan och gråt, som hon var, för att kalla sin tjenarinna, som var medvetande af denna kärlek; och för henne yppade hon sin olycka och sin jämmer. Sedan de en stund tillsammans under djup sorg fuktat den döde Gabriottos anlete med sina tårar, sade den unga flickan till tjenarinnan: "Eftersom Gud beröfvat mig honom, vill jag icke längre dröja i lifvet; men, innan jag dödar mig, skulle jag önska, att vi funne någon lämplig utväg att bevara min ära och hemligheten af vår inbördes kärlek, samt att denna kropp, från hvilken dess ljufva själ skilts, blefve begrafven." "Min dotter," sade då tjenarinnan, "säg icke, att du vill döda dig; ty, om du redan här förlorat honom, skulle du genom ett sjelfmord äfven mista honom i den andra verlden, emedan du då dömdes till helvetet, dit jag är viss på att hans själ icke kommit; ty han var en god yngling. Det är långt bättre, att du söker trösta dig och tänker på att bistå hans själ med böner och andra goda verk, i fall hon har behof af dem till följe af någon begången synd. Hvad angår hans begrafning, hafva vi ju medlet till hands här i trädgården; och ingen menniska får någonsin veta det, emedan ingen känner, att han kommit hit. Vill du icke detta, så lägga vi hans lik utanför trädgården och låta