Gabriotto trolofvat sig med henne, från sitt finger, satte den på hans och sade gråtande: "Min älskade herre, om din själ nu skådar mina tårar, eller om någon insigt eller känsla ännu efter skilsmessan från henne qvarblifver i kroppen, så mottag ynnestfullt den sista gåfvan af henne, som du i lifvet så högt älskade." Vid dessa ord föll hon vanmägtig öfver den döda kroppen; men, sedan hon efter en stund återfått sansen och uppstigit, tog hon jemnte pigan uti tyget, på hvilket liket låg, hvarpå de med det gingo ur trädgärden och togo vägen till hans hus. Medan de så gingo, begaf sig, att de påträffades och jemnte liket grepos af podestàns vakt, som händelsevis den timmen gick ute i något ärende. När Andreuola, som hellre åstundade döden än lifvet, igenkände signoríans vakt, sade hon frimodigt: "Jag känner, hvilka I ären, och vet, att det icke skulle båta mig till något att försöka fly. Jag är redo att åtfölja er till signorían och der omtala, huru med detta förhåller sig; men må ingen af er röra mig, så länge jag villigt följer er, ej heller borttaga något från detta lik, om han icke vill blifva af mig anklagad." Till följe häraf kom hon också till stadshuset, utan att man dristade sig vidröra henne eller skada Gabriottos lik. Da podestàn förnam detta, stod han upp, lät införa henne i sitt gemak och gjorde sig underrättad om hvad som händt. Han lät äfven några läkare efterse, om den redlige mannen blifvit dödad genom förgift eller på annat sätt; men de försäkrade allesammans, att detta ej vore fallet, utan att en böld i närheten af hjertat brustit och qväft honom.