Podestàn fick veta detta och insåg deraf, att hon vore skyldig blott till ett ringa fel, men försökte likväl gifva sig utseende af att skänka henne, hvad han icke kunde sälja åt henne, och lofvade gifva henne friheten, om hon ville samtycka till hans önskningar. Då dessa ord icke hulpo, ville han mot all anständighet bruka våld; men Andreuola, som, upptänd af harm, fick nya krafter, försvarade sig manligt och afvisade honom med skymfliga och stolta uttryck. Men, när det blef ljusan dag, och dessa händelser berättades för herr Negro, begaf han sig, djupt bedröfvad, jemnte många af sina vänner till stadshuset; och, sedan han der af podestàn gjort sig underrättad om alltsammans, begärde han sorgsen, att hans dotter måtte honom återgifvas. Podestàn, som ansåg bättre att sjelf anklaga sig för det våld, han velat tillfoga henne, än att af henne anklagas, berömde först den unga flickan och hennes ståndaktighet och omtalade sedan, för att bevisa detta, hvad han förehaft. När han såg henne vara så orubblig, fortfor han, hade han fattat den högsta, kärlek till henne och ville gerna, så vida han, som var hennes fader, och hon sjelf samtyckte dertill, taga henne till sin husfru, oaktadt hon förut haft en man af ringa stånd. Medan de så samtalade, trädde Andreuola inför sin fader, kastade sig gråtande ned för honom och sade: "Min fader, jag tror icke det vara nödigt, att jag berättar er historien om min djerfhet och min otycka; ty jag är viss om att ni redan hört och känner den. Jag ber er derföre på det ödmjukaste om förlåtelse för mitt fel, att jag utan er vetskap tagit till man den, som mest behagade mig.