tvärtom i dem stundom sina krafter i sådan mån, att han just der gör sig fruktad af de rika såsom den väldigaste herre. Detta skall, om ej alldeles, åtminstone till stor del blifva tydligt genom min berättelse, med hvilken jag vill återvända till vår stad, hvarifrån vi i dag så långt aflägsnat oss, då vi under skiftande berättelser öfver vexlande händelser ströfvat kring i olika delar af verlden. Det lefde nämnligen för icke längesedan i Florens en ung, efter sitt stånd ganska vacker och behaglig flicka, som var dotter till en fattig man och benämndes Simona. Ehuru hon måste med egna händer förtjena det bröd, hon ville äta, och uppehålla sig med ullspånad, hade likväl icke fattigdomen så nedtryckt hennes sinne, att hon icke dristade sig i sitt hjerta mottaga Amor, hvilken länge visat sin önskan att dit ingå, förmedelst en ung mans behagliga uppförande och ord, hvilken icke var af förnämare börd än hon, och som gick till henne för att från sin herre, en ylleväfvare, lemna henne ull att spinna. Men, huru mycket hon än upptändts vid åsynen af den vackre ynglingen, som hette Pasquino, och äfven älskade henne, vågade hon dock oaktadt sitt varma begär icke göra något vidare, utan drog vid hvarje ylletråd, som lade sig kring spolen, tusen suckar, mera glödande än eld, vid minnet af honom, som gifvit henne den att spinna. Å andra sidan hade han blifvit mycket ifrig, att hans husbondes ull skulle blifva väl spunnen, och efterhörde oftare den, som Simona spann, än någon annan, liksom om den ensam skolat fylla hela väfven. Medan sålunda den ene påminte, och den andra gladdes öfver att blifva påmint, hände, att han tog större