dristighet till sig, än han brukade, och hon förjagade en stor del af sin eljest vanliga fruktan och blygsel, tills de ändtligen förenade sig i njutandet af gemensamma fröjder. Dessa behagade så högt bådadera, att de, långt ifrån att den ene skulle afbidat den andres uppmaningar härtill, i stället gingo hvarandra till mötes i inbjudningar till deras upprepande. Under det de på detta sätt fortsatte sina nöjen från en dag till annan och allt mer upptändes under deras förnyande, begaf sig, att Pasquino för Simona yppade sin bestämda önskan, att hon på något sätt skulle söka komma till en trädgård, dit han ville föra henne, på det att de der måtte få vara tillsammans i större beqvämlighet och med mindre fruktan. Simona sade, att hon samtyckte härtill; och, sedan hon en söndag efter måltiden hos sin fader föregifvit, att hon ville gå till San Gallo att söka aflat, begaf hon sig jemnte en väninna, benämnd Lagina, till den trädgård, Pasquino anvisat henne. Der fann hon honom tillsammans med en kamrat, som hette Puccino, men vanligen kallades Stramba; och, sedan en ny kärleksförbindelse knutits mellan Stramba och Lagina, begåfvo sig Pasquino och Simona till en del af trädgården för att njuta sina vanliga nöjen och lemnade Stramba och Lagina i en annan. På det ställe i trädgården, dit Pasquino och Simona gått, stod en stor och vacker salviebuske, vid hvars fot de satte sig ned och en lång stund förlustade sig med hvarandra. Medan de derpå länge samtalade om en aftonvard, som de der ämnade i allsköns ro intaga, vände sig Pasquino till den stora salviebusken och plockade ett blad, med hvilket han begynte gnida tänderna och