ställe och dödssätt, hon för honom uppgifvit, emedan han icke rätt förmådde fatta hennes blotta ord. Han lät således utan allt buller föra henne dit, der Pasquinos lik ännu låg uppsväldt som en tunna. Derpå begaf han sig sjelf till stället och förundrade sig mycket öfver den dödes utseende samt frågade henne, huru saken gått till. Flickan omtalade då allt, hvad som tilldragit sig, och gick derpå, för att göra honom händelsen fullkomligt begriplig, till salviebusken samt gjorde liksom Pasquino förut, i det hon nämnligen gned sig med ett af salviebladen på tänderna. Hennes utsaga hånades i domarens närvaro såsom fåfängt och tomt prat af Stramba, Atticiato och Pasquinos öfriga vänner och kamrater; de förnyade än ifrigare sina anklagelser mot henne och yrkade ingenting mindre, än att hon med bålet måtte bestraffas för sin illgerning. Men den arma flickan, som var helt försagd och bäfvande af smärta öfver förlusten af sin älskare och af fruktan för det af Stramba fordrade straffet, träffades imellertid, derigenom att hon rifvit salvian mot tänderna, af samma olycksfall, som förut Pasquino, till stor förundran för alla närvarande. Lyckliga själar, som på samma dag fingen den lotten att sluta eder brinnande kärlek och detta jordiska lif! Än mer lyckliga, om I tillsammans skyndaden till en gemensam vistelseort, och öfversälle, om man älskar äfven i ett annat lif, och I fingen älska hvarandra, såsom I här gjorden! Men allra lyckligast var efter vår mening, vi som stadnat i lifvet efter henne, Simona, emedan ödet icke tillät hennes oskuld att duka under för Strambas, Atticiatos och Malagevoles vittnesbörd, män, som voro ullkardare eller an ringare folk, utan beredde henne en ärofullare