utväg, i det hon genom samma död som sin älskare undandrog sig deras kränkande beskyllningar och följde sin så högt älskade Pasquinos själ efter. Domaren, hvilken liksom alla öfriga närvarande blef helt bestört öfver händelsen, visste icke, hvad han skulle säga, och förblef länge tyst. Slutligen kom han åter till lugnare besinning och sade: "Det ser ut, som om denna salvia är giftig, hvilket likväl icke annars plägar vara händelsen med växten. På det hon nu icke må på samma sätt kunna skada någon annan, skall man afskära henne ända till rötterna och kasta henne i elden." Den, som var trädgårdens vaktare, gjorde i domarens närvaro, såsom han befallt; men knappt hade han fällt den stora busken till jorden, förrän orsaken till de båda olyckliga älskandes död blef synlig. Under denna salviebuske satt nämnligen en padda af underbar storlek, af hvars giftiga andedrägt man gissade att salvian blifvit förgiftad. Då ingen vågade nalkas paddan, lade man rundtorn henne ett väldigt bål och uppbrände henne tillika med busken, hvarpå herr domarens undersökning om den olycklige Pasquinos död slöts. Dennes och Simonas lik begrofvos, uppsvällda som de voro, af Stramba, Atticiato, Guccio Imbratta och Malagevole i kyrkan San Paolo, till hvilken församling de aflidne i lifstiden hörde.