den sak, i hvilken hon bemödade sig att ådagalägga sitt förstånd, icke det tillät, i sin tro att kunna ur ett förälskadt hjerta rycka en kärlek, hvilken måhända stjernorna der nedlagt, blott vann det, att hon ur sin sons kropp på samma gång förjagade kärleken och lifvet. Det lefde nämnligen i vår stad, såsom de gamle berätta, en stor och rik köpman, vid namn Leonardo Sighieri, som med sin hustru hade en son, benämnd Girolamo, efter hvars födelse han snart gick ur detta lifvet, sedan han förut ordentligt gjort sina sista förfoganden. Den unge gossens förmyndare förvaltade tillsammans med hans moder väl och redligt hans angelägenheter. Gossen uppväxte jemnte andra grannars barn, men blef mera förtrolig med en liten flicka af hans ålder, dotter till en skräddare, än med någon af de öfriga der i trakten. När de tilltogo i år, förvandlades denna förtrolighet i en så djup och brinnande kärlek, att Girolamo icke kände sig nöjd, utom då han såg henne: och visserligen älskade hon honom icke mindre, än hon var afhållen af honom. Ynglingens moder, som märkte detta, bannade honom derför många gånger och straffade honom. Men, när Girolamo likväl icke kunde afstå derifrån, beklagade hon sig för hans förmyndare; och, då hon till följe af sonens stora rikedom dåraktigt trodde sig kunna förvandla en törnbuske till ett orangeträd, sade hon: "Vår unge Girolamo, som ännu knappt är fjorton år, är så förälskad i dottren till en skräddare, vår granne, vid namn Salvestra, att, om vi icke skilja honom från henne, han kanske en vacker dag, utan att någon vet det, tager henne till hustru, hvarigenom jag sedan aldrig får en nöjd dag mera. Om han åter får se henne gifta sig