måtte samtycka till det, som hans förmyndare önskade; och hon förstod så väl öfvertala honom, att han förklarade sig villig att resa till Paris och vistas der i ett år, men icke längre; och så skedde äfven. Girolamo afreste således till Paris med sin häftiga kärlek inom sig och qvarhölls der, genom dag från annan upprepade löften om att få återvända, i två hela år Då han nu, mer förälskad än någonsin, kom tillbaka, fann han sin Salvestra gift med en hederlig ung man, som var tältmakare, och blef häraf öfver måttan bedröfvad. Men, när han insåg, att det icke stod att ändra, försökte han slutligen att finna någon ro för sin sorg. Han utspejade derföre, hvar hon bodde, och begynte efter förälskade ynglingars bruk gå förbi hennes hus, i tro, att hon skulle lika litet hafva glömt honom, som han henne. Men saken förhöll sig annorlunda: hon erinrade sig icke honom mera, än om hon aldrig sett honom; och, om hon än stundom tänkte på honom, visade hon likväl motsatsen. Detta varsnade ynglingen inom ganska kort tid och det icke utan största smärta. Icke desto mindre gjorde han allt, hvad han förmådde, för att åter vinna insteg i hennes hjerta; men, då det tycktes icke båta till något, beslöt han, om han också skulle gifva sitt lif derför, att söka få ett samtal med henne sjelf. Han gjorde sig således af någon bland grannarne underrättad om, huru hennes hus var beskaffadt, och smög sig i hemlighet dit in en afton, när hon och hennes man gått att vaka hos sina grannar, samt gömde sig i hennes sofgemak bakom några tältväfvar, som der voro upphängda. Sedan väntade han så länge, tills han, när de återkommit och gått till sängs, märkte, att hennes