man var insomnad, då han gick till den sida af sängen, der han sett att Salvestra lagt sig, lade sin hand på hennes barm och sade sakta: "Ack, mitt ljufva hjerta, sofver du redan?" Den unga qvinnan, som icke sof, var nära att uppgifva ett rop; men ynglingen sade hastigt: "För Guds skull ropa icke! Jag är din Girolamo." Då hon hörde detta, sade hon helt darrande : "Ack, för Guds skull, Girolamo, gå din väg! Den tid är nu förbi, då vi såsom barn fingo vara förälskade i hvarandra. Såsom du ser, är jag nu gift, och det anstår mig således icke väl att akta på någon annan än min make. Jag ber dig derföre vid den ende Guden, att du begifver dig bort; ty, om min man märkte dig, skulle, äfven antaget att intet värre blefve följden, åtminstone jag aldrig mera kunna lefva i frid och ro med honom, då jag nu i stället är honom kär och med honom tillbringar ett lugnt och sorgfritt lif." Ynglingen bedrövades djupt vid dessa ord och påminte henne om den förflutna tiden och sin af frånvaron icke minskade kärlek, men förmådde, oaktadt han använde både många böner och stora löften, icke erhålla något af henne. Då bad han henne slutligen, blott längtande efter döden, att hon till lön för hans stora kärlek åtminstone måtte tillåta honom att lägga sig ned bredvid henne en så lång stund, att han kunde åter blifva varm, emedan han under väntan på henne alldeles isats af köld. Derhos lofvade han henne att hvarken säga ett ord eller vidröra henne samt att åter begifva sig bort, när han en liten stund fått värma sig. Salvestra, som kände något medlidande med honom, medgaf honom det under de nämnda villkoren. Ynglingen lade sig således vid hennes sida utan att röra