henne; och, då han på en gång betänkte den långvariga kärlek, han burit till henne, hennes nuvarande hårdhet mot sig och sina förlorade förhoppningar, beslöt han att icke mera lefva. Han höll derföre tillbaka andedrägten inom sig och dog så bredvid henne med sammanpressade händer och utan att gifva ett ljud ifrån sig. Efter en stund sade den unga qvinnan, som förundrade sig öfver hans återhållsamhet och fruktade, att hennes man kunde vakna: "Ack, Girolamo, hvarföre går du icke bort?" Men, då hon icke fick något svar, tänkte hon, att han insomnat. Hon utsträckte derföre handen för att väcka honom och vidrörde honom, men fann honom kall som is, hvaröfver hon högligen förvånades. Hon skakade honom nu med större kraft; men han rörde sig icke, så att hon slutligen efter flera upprepade undersökningar insåg, att han var död. Häröfver blef hon öfver måttan bedröfvad och visste en lång stund icke, hvad hon skulle företaga. Ändtligen fattade hon det beslut, att genom en berättelse om diktade personer utforska, hvad råd mannen skulle gifva för olyckshändelsen. Hon väckte honom således och förtalde, hvad som händt henne sjelf, såsom om det inträffat med någon annan, och frågade honom sedan, hvad utväg han ville tillgripa, om detta skulle hända honom. Den redlige mannen svarade, att efter hans mening borde man i all tysthet bära den döde tillbaka till hans hus och der nedlägga honom, utan att härför hysa någon obenägenhet mot qvinnan, som icke syntes honom hafva felat. Då sade den unga hustrun: "Vi måste då göra på samma sätt", fattade hans hand och lät honom vidröra den döde ynglingen. Helt bestört deröfver stod han upp, antände