tala om gladare och bättre och derigenom kanske gifva ett godt uppslag till ämnet för det, som kommer att i morgon berättas. I bören således veta, skönaste unga tärnor, att det för icke så längesedan lefde i Salerno en ypperlig läkare i sårläkekonsten, som kallades mäster Mazzeo della Montagna, och hvilken, oaktadt redan kommen till sin yttersta ålderdom, tagit till hustru en skön och ädelboren flicka i sin stad. Henne försåg han väl med präktiga och dyrbara kläder, smycken och allt annat, som kan behaga en dame, och det bättre än någon annan der i staden; men också var hon mestadels förkyld, emedan mästaren höll henne illa betäckt i bädden. Ty, liksom herr Ricciardo från Chinziea, om hvilken vi förut berättat, undervisade sin hustru om helgedagar, så försäkrade denne sin, att man efter att ha sofvit hos en qvinna behöfde, jag vet icke huru många, dagar för att återställa sig, och dylikt prat, hvaröfver hon erfor ganska ringa nöje. Men, då hon var förståndig och beslutsam, föresatte hon sig, för att kunna spara husets förråd, att lägga sig på stråtröfveri och tära af andras. Hon kastade således ögonen på månge unge män och fann slutligen behag i en, till hvilken hon satte allt sitt hopp, hela sin hog och all sin lycka. Detta märkte den unge mannen; och, då hon föll honom i tycket, vände han likaledes all sin kärlek till henne. Han hette Ruggieri från Jeroli och var af adelig börd, men förde en så klandervärd lefnad och var i så låga omständigheter, att ingen slägting eller vän till honom återstod, som ville honom väl eller ens ville se honom. I hela Salerno var han illa beryktad för stölder