emedan der varit ett stort slagsmål, hvarvid månge blifvit sårade. Läkaren uppskjöt således benets skötande till följande morgon, steg i en båt och for till Amalfi. Damen, som visste, att han icke den natten skulle återvända hem, lät derföre, såsom hon plägade, Ruggieri i hemlighet komma till sig, gömde honom i sitt gemak och inläste honom der så länge, tills åtskilliga andra personer i huset gått till hvila. Medan nu Ruggieri uppehöll sig i gemaket och väntade på damen, kände han en brännande törst antingen af ansträngningar under dagens lopp, eller för det han förtärt salt mat, eller måhända också af vana att dricka; och, då han i fönstret varsnade flaskan med det vatten, läkaren låtit tillaga för den sjuke, satte han den för munnen, i tro, att det var vanligt vatten, och utdrack den hel och hållen. Det dröjde icke länge, förrän han öfverfölls af tung sömn och sjönk i dvala. Damen begaf sig, så fort hon kunde, till gemaket; och, då hon fann Ruggieri insomnad, begynte hon stöta på honom och säga åt honom med sakta röst, att han skulle stå upp; men detta båtade till intet: han hvarken svarade eller gjorde en enda rörelse. Hon blef deröfver orolig, skakade honom med större kraft och sade: "Stig upp, din sjusofvare! Om du ville sofva, borde du ha gått hem, men icke hit." Af denna skakning föll Ruggieri ned från en kista, på hvilken han låg, och visade icke mera tecken till känsla, än ett lik skulle gjort. Något bestört häröfver ville damen försöka upplyfta honom, skakade honom än starkare, nöp honom i näsan och drog honom i skägget; men allt var fåfängt: han hade fäst sin åsna vid en allt för stadig pinne. Damen begynte nu frukta, att han var död, men fortfor