Boccaccios samtida häraf på skämt kallat hans arbete en riktig ärkekopplare för att dermed antyda, att, liksom boken om Lancelot och Galealt gaf Paolo mod att ehuru darrande kyssa Francesca, så kunde måhända Decameron locka andra älskande till bekännelse af sin kärlek. Detta infall har sedan af någon bland de första af bokens afskrifvare blifvit antecknadt och sålunda öfvergått i alla kända handskrifter och upplagor. Witte börjar sin öfversättning med ett "(förmodadt) tillegningsbref af Decamerons tre första dagar till Francesco di Messer Alessandro de' Bardi, florentinsk köpman i Gaeta," hvilket ej tillhör arbetet, men likväl för fullständighetens skull här meddelas efter hans öfversättning, då originalet ej igenfunnits: Enär de menskliga krafterna, om de icke då och då vederqvicktes genom någon förfriskning, icke skulle förmå uthärda en ihållande verksamhet, hvilken äfven vi fattige rätt ofta, och mer än vi önska, måste åtaga oss, utan i stället skulle duka under för densamma, så icke blott tillstädja de vise, utan till och med råda till, att vi, när vi blifvit uttröttade och förtagna af arbete, böra stundom afbryta detta genom anständig ro. Derföre aktade sjelfve Sokrates, som dock i sin lifstid var en så allvarlig och framför andra begåfvad forskare i både guddomliga och menskliga ting, det icke för opassande att unna sin själ en vederqvickelse från betraktelserna öfver naturens djupaste hemligheter och rida omkring i huset på käpphäst med sina små barn, liksom de gjorde; ty, huru barnsligt än detta tidsfördrif var, gaf det likväl den uttröttade anden en välkommen hvila. Äfven Cornelius Scipio och Laelius, två den romerska ärans lysande stjernor, af hvilka den ene fullkomligt, den andre till en del hade förtjensten af att genom klokhet och kraft störta Carthagos öfvermod, äfven de blygdes icke, om man såg dem vid stranden af Gaeta