S. 71. Sjunde Berättelsen. Can grande della Scala föddes 1291 och innehade herraväldet i Verona 1311—1329. Han var berömd för sin frikostighet, tapperhet, verksamhet och öfriga utmärkta egenskaper, hvarföre också Dante på flera ställen i sitt stora skaldeverk med högsta loford omnämner honom och på ett (Inferno I, 101 ff.) uttryckligen antyder hans hat mot girighet och gnideri, dymedelst bekräftande, hvad Boccaccio här omnämner i detta hänseende. S. 72. i synnerhet sådana etc. Uomini da corte var den gemensamma italienska benämningen för de gycklare (giullari, giocolatori), narrar (buffoni), sagoberättare och sångare (trovatori), hvilka i sådan mängd funnos under medeltiden, särdeles i Italien. De voro i början ganska ansedde män och slogos till och med stundom till riddare; men så smånigom urartade de och sjönko ganska djupt, såsom man finner af författarens beskrifning i följande berättelse. S. 78. Åttonde Berättelsen. Guiglielmo Borsiere omnämnes af Villani såsom en mycket vältalig och angenäm berättare; han förekommer äfven i 16 sången af Dantes Inferno och säges der hafva aflidit kort tid före år 1300. Slägten Grimaldi hade ättlingar i Genua ännu i medlet af förra århundradet. Den här omtalade händelsen angifves som verklig af Landino, en af Dantes commentatorer. S. 82. Nionde Berättelsen. Den här omnämnde konungen var Guido af Lusignan, som blef konung öfver Cypern 1192. Ämnet är hemtadt från 48 ber. i Cento novelle antiche, hvilken här nedan i öfversättning meddelas såsom betecknande för det sätt, hvarpå Boccaccio gick till väga, när han lånade af andra: Det var en Gascogniska på Cypern, hvilken en dag led en så grof förolämpning och stor nesa, att