samtida historieskrifvare såsom kända rolighetsmakare. Berättelsen finnes öfversatt i Schimpf und Ernst fol. 9. S. 98. Podestà (magthafvande) benämndes under en del af medeltiden de högste styresmännen öfver flera af de små italienska stadssamhällena. De inkallades ofta från andra städer till undvikande af partiskhet vid rättvisans skipande (jfr III dag. 5 ber.) och innehade sin magt under en viss bestämd tid. Utsträckningen af deras myndighet omvexlade betydligt efter olika tider och ställen. S. s. lät domaren binda honom vid repet etc. Ett slags tortyr (vippa, hänga i vippgalge), som tillgick så, att under deliqventens armar fastbands ett rep, vid hvilket han medelst en särskild inrättning uppdrogs i luften till en viss höjd och derifrån plötsligt åter nedsläpptes. S. 101. Andra Berättelsen. Manni tror, att huvudpersonens namn bör läsas d'Este, och att han tillhört en gren af denna ryktbara slägt, till hvilken äfven den i berättelsen omnämnde markgrefve Azzo af Ferrara räknas. — Berättelsen har lemnat ämne för Historia von dem beraubten Kauffman Rinaldo af Hans Sachs, L'oraison de St. Julien, en af Lafontaine's contes (efterbildad i Bönen till helgonet Saint Julien eller Renaud d'Asts äfventyr, af J. M. Stjernstolpe. Sthm, 1821.) och för Le talisman, comedie af Lamotte. S. s. den helige Juliani fader vår. Detta helgon var från början riddare, och en hjort spådde honom, att han skulle döda både sin fader och moder, hvilken förutsägelse också inträffade. Att försona sin öfverilning grundlade han sedan ett präktigt härberge till resandes förplägande, hvilka uppmanades att till tacksamhet härför bedja för hans föräldrars själar. (Jfr Gesta Romanorum, 18 cap. och Legenda aurea af Jacobus de Voragine, 32 ber.). Häraf fick han sedan