Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belåtet. Hon gillade fullständigt pastorns åsikt. Visst
kunde man sjunga Gluntarna ibland och skoja, men
allvar skulle det vara i tjänsten.
»Nå, hur länge skall vi sitta här och tiga?» frågade
pastorn. »Det är väl inte det mor Sjöberg kommit hit
för ?»
»Nej, goda pastorn, det är det inte.»
»Vad är det då?»
»Det är något annat.»
»Det förstår jag med. Sjung ut bara!»
Pastorn började bli ond. Anna förstod det. Hon
kunde inte längre undkomma. Sanningen måste fram.
Den kom också, fast sönderhuggen, förvirrad, blandad
om varann i handlingsförloppet och mängd med tårar
och utrop. Pastorn satt stilla och lyssnade. Det gällde
icke alls statskyrkan. Det gällde ve eller väl för en
trasig människosjäl.
Åh, hon var så gränslöst olycklig! Jenny hade
kommit alldeles nyss med båten från stan. Nu skulle
Albert få veta allt, och hon kunde ingenting göra. Den
gamla, gamla synden! Som hon trodde, att Gud
förlåtit henne. Åh, pastorn skulle bara vetat vad hon bett
Gud om förlåtelse för den gången med Brinkman.
Albert hade varit borta på långlotsning och så hade
Gustaf Brinkman frestat henne med att följa med att
se på Vegas infärd till Stockholm. Nog mindes pastorn
den dagen?
Pastorn bara nickade.
»Jag ville det inte, pastorn! Ville inte! Jag vet inte
själv hur det gick till. Brinkman och jag vandrade hela
natten för att få ett rum åt mig. Till slut följde jag
honom hem. Han hade rum på ett hotell. När det så
skulle komma, barnet, visste jag inte till mig. Albert
låg ute på Högarna hela den vintern. Det var
blidvinter. Kanske han inte heller ville träffa mig. Kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
