Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* 306 3
Kökspigan slog sönder ett agg, oeh fändrik Carl sprang
efter guldet, hvilket blifvit öfver vid utstyrseln af den ståtliga
pappershjelmen. Nu skedde påstrykningen och derefter
på-laggningen. Solen sken just då upp; och det mest granna
skimmer, likt skenet från en reflexions-spegel, bredde sig
från ryttmästarens nasa öfver sopbacken och de murknade
spånorna. Man vågade ej skratta högt; dess mer fnyste man
i mjugg, isynnerhet tyckte de tre damerna att det var högst
roligt.
Nu tager färden sin begynnelse. I spetsen rida två
trumpetare, tätt efter dem kronofogden och lansmannen,
derpå de tre riddarne, efter dem de trenne sköldmöerna, med
drägter af samma f<:r^, som deras älskares riddareband,
derpå guldnasan, och sist komma de tvenne kalescherna.
Torparne under godset uppblicka från äng och åker med
förvåning på sin husbondes glimmande näsa och aftaga
vördsamt hatten; ja en gris, hvilken fick sin patron i sy ne, blef
alldeles förskrämd, fnös och sprang, såg upp med trynet,
och tog åter några förtviflade språng, liksom hade han blifvit
fånig.
Den lilla, vackra frun satt emellertid på trappan af
feeslottet, alldeles som "en herdinna, högtidskladd," och hade
framför sig ett litet snöhvitt lamm. Det roade henne, att
emellanåt taga den vackra bytingen upp i famnen och
kyssa honom. Modern stod bredvid och såg på med
stora, dumma ögon. Också hon hade i sina unga dagar
varit qvick och ett lofvande geni, ehuru förhoppningarne, som
vanligt, med åren kommit att slå felt. — Nu först
förmärker jag någon ting, hvarom jag ej förut underrättat
läsaren, att vår tacka fru har ett par de allranättaste
fötter man kan föreställa sig. Jag ser det af spåren i sanden
vid - trappan. — Fruntimren äga nemligen en
oefterhärmlig lätthet att kunna sätta sig på sina knän; och en lång
stund förblifva i denna ställning. De se då rätt förtjusan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
