Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r315
till pris för högtidens drottning. Osynligen höjer sig nu
klangen af en luta, beledsagad af en, sång.
Under densamma, hvilken för tillfället var författad af
Dione, som någon gång sysselsatte sig med litet rimsnideri,
står den vackra frun halft lutande med sitt hufvud, och tårar,
den ena efter den andra, tillra, likt uppglänsande stjernor, ur
hennes ögon ned på kinderna. Hela hennes förflutna lefnad,
den glada, sorgfria barndomstiden, den känsliga, lättrörda och
rosenbeprydda ungdomsåldern, sväfva henne förbi med alla
sina förbleknade, men sälla hågkomster. Mellan dessa ser hon
en gestalt i sorgdok, hvilken visar henne i sin spegel, ack!
en evigt försvunnen, en evigt saknad och begråten bild af
hennes rena, första, himmelska kärlek. Och nu flyta tårarne
ännu stridare vid den tanken: "det är förbi; för mig blommar
ej mer på jorden någon myrten, blott hymens sårande törnen.
Den jag älskade med hela min själ, med hela detta hjerta, så
fullt, så innerligt, så outsägligt, han finnes icke mer bland de
lefvande. Den blomstrande ynglingen ligger kall och vissnad,
och förbleknad i jordens sköte, hvarifrån intet ljud, ingen suck
mera återklinga, ingen blick uppsändes. Här på detta rum,
der vid denna blomsterparterr sågo vi hvarannan första och
sista gången. En kall ishand lade sig emellan och sönderslet
bandet. Den älskades hjerta brast, och jag stod ett värnlöst,
öfvergifvet och oskyldigt lamm, till byte för den första arm,
som utsträcktes att fatta mig. Ja, del är förbi! Min väg
går igenom en nejd af klippor och tistel. Först i griften, vid
det lugna, stilla målet, skall hvilan och friden träda mig till
mötes."
Sången tystnade. Då upplyfte hon småningom sitt
hufvud, liksom återkommande till sig sjelf. I samma ögonblick
framstörtar mot hennes famn det älskvärda sextalet.
"Välsigna oss," är det gemensamma utropet från dem alla, och
det arma, öfvergifna hjertat känner sig än en gång saligt
deri, att kunna göra andra lyckliga. Gåtan är upplöst. De
äro icke mera fremmande för hennes hjerta, dessa af kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
