- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
49

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BRA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Sjö-bragd, m. fiskredskap (såsom störar.,
nät och not). Sdm. (Dalarö).

BRAGD 2, m. under, mirakel. Jtl. Jfr fn.
bragđ, n. snabb rörelse, listigt påfund, konst.

BRAGDA 1) v. imp. 1 lysa, flamma; om
norrsken. ”Dä bragder i nol”. Vl.; 2) brada, v. imp.
1 lysa, pråla. ”Dä bradar”. Sk.,hl. Fn. bragda,
braga,
lysa, flamma (Kongsskugg. 46); n. bragda,
braga,
lysa, flamma; om norrsken: mht. brehen,
lysa (Ben. 1, 235): hebr. ברק, barak, att ljunga;
skr. bhrâg, att lysa, glänsa; hindost. b’arak, glans,
prakt: arab. برق, baraqa, att skina, lysa:
jfr braga, blaga, bråga. bräga.

Bragd, m. norrsken. Vl. Bragder, pl.
norrskenets strimmor. Dls. N. bragd, n. norrsken:
brag, n. id.

Vär-bragder, pl. norrskenets flammor
eller strimmor. Vl. N. ve’rbrag. n. norrsken.
(Inderöen).

BRAGDE, m. utmagrad häst. Sm.

BRAGDE-NÅL, f. stor synål, som fordom
brukats för att dermed åstadkomma en viss brodering
med ullgarn. Vg. (Elfsb.). Jfr fn. bragd, n.
masktag, knut, när man binder eller stiekar: ábragd.
n. flätning, virkning (af bregda).

BRAKA 1, v. n. 1 1) gå baklänges. Sdm.: 2)
stå stilla. Sdm. (Enl. Ihre).

Brak-lage, n. vana att stanna under
körning; om hästar. ”Hästen har braklage”. Sdm.

Brakstånd, n. dagjemning. Sm. (Vestbo).

BRAKA 2, v. a. o. n. 1 1) sönderbryta. Vb.;
2) brista, gå i tu, lossna ifrån med en smäll. Vb.
Braka av, brista af. Fl. (Öb.). Fn. bráka. v. a.
bryta, försvaga; brákadr, svag; 3) rusa åstad med
häftighet; uttrycker början af en handling som
sker häftigt. Vb. ”Braka te å springa; braka
sin kos; braka te å skrika; braka över
gär(d)sgåln”. Braka i väg, skynda häftigt bort, springa
sin väg. Nk. Jfr sv. o. fn. braka. v. n. fragorem
edere, crepare.

Braka-dunt. m. 1) en dugtig stöt. hård
puff; 2) crepitus sonorus. ”Han dro dill en
brakadunt”, crepitum sonorum edidit. Vb.

Braka-kast, n. 1) eg. att vid brottning
hastigt och kraftigt gjordt kullkastande; 2) säges
i allmänhet om hvad som raskt, kraftigt och
lyckligt samt på särdeles utmärkt eller
ovanligt sätt utföres, eller om någon plötsligt och
oförmodadt vunnen fördel, eller öckså
tvertom. ”Han gjol rätt ä brakakast då’n sköt
två björnar med ett skott”. ”Han gjol rätt
ä brakakast då bå hästa å lasse for ti sjönom”.
Vb. S. hasavarp. Jfr sv. braka.

Braken, adj. bräckt, bruten. Nk. Brak,
adj. skör, svag. Fl.(Ingo).

Brak-livad, adj. 1) (om person) som dör
i ungdomen; 2) kortlifvad; om fisk. som
upptagen ur vattnet snart dör eller om fisk som icke
lefver i sump. Fl.

Brakän (ipf. -knä), v. a. spricka sönder. Vb.

BRAKAR, m. pl. buskar. Hallonbrakar, m.
pl. hallonbuskar. Fl. (Tenala).

BRAKE (pl. -kar), m. vass: Arundo Phragmites;
hugges till taktäckning. ”Täkka mä brake”. Sdm.
(Ornö). Jfr n. bråk, n. uppkastad tång och sjögräs
eller andra uppkastade ting vid strandbrädden.

BRAKEL, n. fula buskar, nässlor, tistlar,
skräpiga växter. Fl.(Tenala). Jfr brakar.

BRAKER, adj. skygg.skensk; om hästar. Åland.

BRAKKA, braka, f. dålig, usel koja. Sm.,sk.,
hl.,bl.,m.fl. Ns. brakke; frans, barraque, f.; gael.
barrachad, f. hydda, koja.

Går(d)s-brakka, f. liten trång och smutsig
gårdstomt. Sk.(Ox.).

Sänga-brakka, f. usel säng. Sk.

BRAKKA, brakkur, s. brok 3.

BRAK-KNUT, m. vrak-knut. hårdknut. Nk.

BRAKKT (av), adv. tvärt, hastigt. G. Jfr
braka 2.

BRAKÄ, m.? elggräs: Spiræa ulmaria. G.
Namnet har måhända afseende på örtstjelkarnes
träaklighet, helst då de blifva torra. (R. Dybeck).

BRAMA. v. n. 1 brösta sig, ståta, gå
högfädigt. Ul. Brämma, v. n. ståta med vackra
kläder. Ög. (Hammarkinds h). Blamerä, v. n;
högfärdas. Åland. Fsv. bram, n. Ståt. (St. Rimkr. s.
59): d. bramme. v. n. pråla, ståta (”bramme med
kostelige klæder”); bram, skryt; mht. brangen, v.
n. pråla; nht. brang, m. prål; fin. praman, v. n.
vara stolt, pråla; prami. adj. prålig, stolt; hebr.
ראם, raam, adj. upphöjd, hög, högfärdig. S. brämma.

BRAMBÄR, n. hallon: Rubus Idæus. Hs. Nht.
brame, f. Rubus Idæus, fruticosus: fht. pramo, m.;
prama, f. (Graff 3, 304): mht. brame (Ben. 1,
232); holl. braam; fe. bremel, brember e. bramble.

BRAMLA, v. n. 1 larma, storma, gräla:
vanligen om druckna personer. Sk.(Ox., Bara, Onsjö).
Fn. bramla, v. n. larma.

BRAN-BÄR. n. hallon: Rubus Idæus. Vb., hs.
(Bj.. Jerfsö). Brannbär. Nb,,vb.,mp. Brännbär.
Jtl. Bryngbär. Vl. Bringbär. bringebär. Bhl.,
dls.,vl. Bringelbär. Vg. (Elfsb.). Bringebär,
bryngelbär, brynglebär, brengebär.
Hl. Jfr fn. brana.
f. hind; gael. bru, id., hvarvid anmärkes att
hallonen äfven kallas hin(d)bär. Bl.,hl. Hingbär. Sk.;
d. hindbær; fe. hindberie; nht, himheere; n.
brämbär, bringelbär, brågnbär.

BRANND, s. brinna.

BRANND el. brann (pl. -dar,-nar), m. 1) (stång.
stake. Hs.; 2) giller af stockar, som uppsättas för
foglar, harar och räfvar. Hs.,ul.: 3) ett af de
trästycken, som utgöra sädesharfven, och hvari
jernpinnarne sitta. Dls.,vl.,dl. Fn. brandr (pl.
brandar), m. a) stång, stake: b) bjelke och stolpe i
hus och fartyg. (Haid. 103, Egils. 74): n. brand,
m. afhuggen stock eller trästam: swz. brand. m.
”holzbloch. armdickes schlageholz”: bränden, plur.
”die zwei hölzer im rauchfange, woran man das
fleisch zum räuehern hängt”. (Stalder 1. 215);
slav. brjvno, bjelke.

Fogelbranndar. m. pl. ett giller af två
små stoekar. Åm.,hs.,ul.

Harbrannar. m. pl. giller för harar. Hs.
(Db.).

Rävbrannar. m. pl. giller för räfvar. Hs.
(Db.)

BRANNKARA. branndsbons. s. brinna.

BRANKA, s. bräda.

BRANNTA. v. n. 1 vara stolt i sin gång; om
hästar. Ul. Jfr brama.

BRANNTING. s. bratter.

BRASA 1. v. a. sammanlöda. Brasa bjällrer
förfärdiga bjällror eller små skällor till kreatur,
Vg. (Skarab.).

Bjällerbrasare, m. den som förfärdigar
bjällror. Vg. (.Skarab.j. Jfr fn. brasa, v. a., att


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free