Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - MUN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentlig munnens rörelse; om hästar, då de
endast med läpparne vidröra fodret. ”Hästen
står å mimmsar”. S. Sk. D. d. mimre.
Minne, m. mynning. Sunds·minne, sundets
mynning. G. (F.). Minne, mynne, m. mynning.
Åminne, m. utloppet af en å eller flod. Hs.,
fl.; åmynn, n. Vb, Fn. munni, mymni, m.
minne; n. åmynning; d. minde, n. id.
Mugga, v. a. o. n. 1 1) smått tugga, mumsa
(t. ex. om tandlösa menniskor). ”Han satt
mugga brö. Han mugga i sej e smörgås. Mugga
i sej lite”. Vm.,ul.,sdm.,uk.,g.,fl. (Nl.); 2) icke
säga ut sin mening; deraf muggig, adj.
inmarig, inbunden. Sdm. (Björkvik).
Munna 1, v. a. o. n. 1 då och då taga en
klunk. S. G.
Munna 2, v. a. 1 tillsäga. G.
Munna 3, v. a. 1 kyssa. Dl. (Tuna).
Minnas, v. d. id. Sm. (Östbo). Fsv. minna, v. a.
kyssa. S.S. 1, 283. Fr. af N. 2021. Flores
550. S. F. S. 4,51B. Sv. Pr. L. XX, s. 314. S.
Marg. s. 142; ”han mintis widh sina brødher”;
fn. minnast; nht. dial. (Nassau) mundsen, id.
(Kehrein 1 285). På samma sätt lt. osculum,
n. kyss, af os, n. mun.
Munn·fisk (pl.-ar), m. slag på käften,
truthuggare. Allm. Fn. fiskr, m. a) fisk; b)
muskel: fiskr i jufr á kum”, svullnad i jufret på
kor. Häraf förklaras det i landskapsmålen
förekommande uttrycket.- ”få sina (kind)fiskar
varma”, näml. genom hugg och slag.
Munn·flänga, f. betsel. Bhl.
Munn glam, n. prat, förtroligt tal. Sm.
Munn·hóppa, f. mycket litet käril eller skål.
Vm. (Herv., Id.).
Munnig, adj. trätosam. Sdm. Munni,
mycket språksam, oblyg. Vb. Munnun, trätosam,
språksam. Mora.
Munn·hov, n. ordspråk. S. Sk.
Munn·katarr, s. kåt.
Munnkel, n. litet rykte. G.
Munnklä, v. n. 1 tala om något i tysthet.
”Fólket begynner munnklä”. G. Ns. munkeln,
id.; (Nassau) munkeln, id. (Kehrein 1, 286).
Munn·kummit, munn·tykkt, adj. n.
smakligt, behagligt för munnen. Sdm.
Mån·kómmen (n.·et), adj. kärkommen, behaglig. Vm.
Munn·lag, n. säges om hästar som lätt lyda
töm och tygel. Vb.
Munn·rea, f. talegåfva. ”Go munnrea”. Vg.
Munn·reido, f. id. Fl. (K.,NK.). Fn. reiđa, f.
apparatus.
Munnsam, adj. välsmakande. ”Munnsamt
öl”. G.
Munnsinge, m. munsbit. Sm.
Munnsk, adj. 1) pratsam. Sk. (Gärds h.),
hl. (Slöinge), vb.; 2) grälig. Vb.
Munn·slabb, n. dumt, onyttigt prat. Sk.
(Frosta, Ing.).
Munns·vrå, f. eg. muns-vrå; mungipa. Dl.
åm. S. ro 3.
Munn-styng, n. Stomoxys calcitrans. Enl.
J. W. Zetterstedt.
Munn·styv, munn·stiv, adj. 1) eg. hårdmundt;
om hästar; 2) djerf, pratsam. Hl.
Munns-vik, f. mungipa. Nk.
Munn·tannt, mong·tannt, adj. n. smakligt,
godt; om mat. Sk. (Ox.). D. d. mundtam.
Munnäs, (ipf.-ä), v. d. munvexla,
samspråka; munhuggas. Vb. Munnäs, talas vid. G.
Muska, v. n. 1 ej säga ut sin mening,
Sdm. Jfr mugga.
Muss, m. kyss; deraf mussa, v. a. kyssa.
Bl. m. fl.
Mussa, v. n. 1 äta med god matlust. Hs.
(Db., Bj.). N. mauska.
Mynkla, mönkla, v. n. 1 bedja ofta och
ihållande. Hl. (Skällinge). Mynkla, id. ”Han ä
inte så arm som han mynklar te”. Sk. (Ing.).
Pluder·munn, m, eg. som har tjocka
utstående läppar; Pleuronectes microcephalus. Sk.
(Kullen). Jfr. pludder.
Stor·munn, m. lerskädda: Pleuronectes
Limandoides. Bl. Berg·tunga, f. id. Göteborg.
Å-munn, m. åmynning. Nk.,kl.
Mura·bläkkja (utal. mura·blätja), f. bössa.
Ordet förekommer numera ej i dagligt tal, men
i en gammal jagthistoria, som på skämt
stundom förtäljes, heter det: ”Å så va hä en, sóm
had en murablätja å när han lirka på
lirkepinnen, så fäsa hä i fäsahåle å så rambla hä
åsta, men fast han sigta på boin (ɔ: bogen),
så to hä millan rompan å skoin (ɔ: skogen) å
inte fikk han för dä”. Fl. (Ingo).
Murabläkja är troligen af sv. murbräcka, f. fordom
bruklig 13 pundig kanon.
Mursken, adj. murken, maskstungen.
”Mursket trä”. Vm.,nk.,ög. Musken, id. Sk.,g.;
musken (f. muska, n. musket), id. Sm. Misken,
adj. som håller på att surna. Nb. (Cal.).
Fn. morkinn, murken; n. morkjen, moskjen; e.
dial. moskered (Hallamsh. gloss. 66); skot.
muskane, id. (Jamieson). Jfr anmärkningen
under ordet mäsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
