Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- M
- MÄS ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MÄRKJA (utal. märtja; ipf. märkjäđ, sup.
märkgäđ) v. a. fira. ”Märtja jol·jågdä”, fira
julhelgen. Dl. (Elfd.).
MÄSK, m. 1) (i riksspr.) med hett vatten
öfvergjutet malt till bryggning och
brännvinsbränning; 2) blandning, röra, hop. ”Dä va en helan
mäsk mä menniskor”, Nk. Ordet synes stundom
vara neutrum. ”Ja struntar i hela mäske”, jag
bryr mig ej om alltsammans. Sdm.; 3) hönsföda,
blandning till höns. Sm.
Mask, m. återstoden af malt som användts
till bryggd. Vg.,hl.,sk. Nfris. mask (Outz.
205); d. mask, id. Deraf maske·balja, f. balja
till att gömma mask i; maske·kar, n. större
kar att sätta mask i; maske-tönna, f. tunna att
gömma mask i. S. Sk. D. maskeballe,
maskekar, masketønde,
Maska, v. n. 1 1) mäska; 2) bruka knep
och listiga tillställningar. ”Han maskar mä
fólket”; 3) fjärta. Mäska, id. Sm.
Mäsker, adj. murken. Sm.,hl.
Mäske·ror, n. mäskroder, stång hvarmed
mäsk omröres i karet. Sdm, Maske-ror, Sm.;
mäske-rol, mäsk·rol, n. id. Nk.,sdm. N.
meiske-ro, m.
Mäskiger, adj. rörig. ”Sjön ä mäskiger”,
sjön är betäckt med halfsmält snö. Sdm.,nk.
Anm. Med hänseende till roten för dessa ord
jfr fht. miskan, miscjan, misgen, v. a. blanda;
nht. mischen; lt. miscere; bret. meski el.
meska, id.; mesk, m. blandning (Le Gonidee, 331);
gr. μίσγ-ειν, blanda; skr. miç, i miç-ra,
blandad ; misht ânna, blandad spis. I fall svenska
landskapsordet mysken, adj. murken, rutten,
ursprungligen hetat så, och ej är en förändring
af mursken, fn. morkinn, bör det troligen
hänföras hit. Vi hafva då vokalerna ä, a, u, hvilket
måhända antyder ett numera förloradt starkt
verb mäska, mask, muskit, uppblanda, hopröra
med vatten, upplösa i vatten, deraf befukta,
ruttna. I så fall torde måhända muska 2, v.
n. duggregna, vara befryndadt.
MÄSKJA, v. n. 1 tala utan ordning och
sammanhang, i sitt tal hopröra likt och olikt. Sk.
(Ox.). Är detta ord befryndadt med föregående
Mäskj 1, m. som talar utan sammanhang.
Sk. (Ox.).
Mäskj 2, n. oredigt tal, virrvarr. Sk. (Ox.).
Mäskje-pells, m. en karl som talar
långsamt. Sk. (Ox.).
MÄSS, m. Menyanthes trifoliata. L. Ul.
Liljeblads flora, s. 91.
MÄSSA, v. n. 1 vidlyftigt och obehörigt
omtala; skryta öfver något. ”Mässa óm något”. Vg.
(enl. v. Jacobssons ant. till Ihres D. L.). Troligen
af fn. messa, v. n. förrätta gudstjensten.
MÄSSLA, messla, adv. i högsta måtto, ganska
mycket. ”Mässla fägert”, mycket vackert.
Mässlage, adv. id. I mesta lag, i mesta laget, på sin
höjd; så mycket, men icke mer. ”Ä dä värdt
10 r:dr, så ä dä i mesta lag.” Ul.
MÄSTAR·GILLDE, n. gille, då mästarne af
ett skrå höllo sammankomst eller låda. S. G.
MÄTA, v. a. bota, läka. ”Mäta blemma av
ögat”, taga bort en blemma af ögat. Hs.
Ursprungliga betydelsen är måhända: mäta, metire;
så att botandet utöfvas genom vidskepliga bruk.
Eller är det fn. meita, v. a. skära?
Mätes-vatten, n. vatten som brukas till
ett sådant helande. Hs.
MÄTA mätare ord, s. mjäta.
MÄTT, s. mat 1.
MÄTTA 1, f. får: ovis. Kl.,bl. ”Mätta,
mätta”! Lockelse på får. Sk. (Ox.). Jfr holl. met,
mette, f. get.
Mätte-lamm el. mätte-låmm, n. ungt
bonfår. Bl. (Asarums, Mörrums s:r).
MÄTTA 2, nom. pr. Martha. Sk. m. fi. Ns.
metta.
MÄTTJA, (ipf. mäkkte), v. n. 1 läppja; eg. om
hundar och kattor. Hs. Fn. metja, (matta, metit)
läppja, lapa.
MÄTTNA, v. a. 1 mätta, göta mätt. Ög.
MÄUK, m. ljumske, underlif. Vb. (Skellefte),
Jfr fin. maukku, romhylsa, mjölkehylsa.
MÄ-VALL, m. utför lutande mark. Ög. (Ydre).
MÄ-YNKSAM, adj. medlidsam. Nk.
MÖ. s. me 2.
MÖDD, adj. trött, af arbete ut-tröttad. ”Ji jär
sä mödd att ji int vårk gå länger», jag är så
uttröttad att jag ej orkar gå längre. Vb. Mödd
e. mödder, id. Ög.,sm.,g.; mådå, id. Hs. Möjer.
adj. a) trött, dåsig; b) nedslagen, ledsen. Hl.
(Breared). Fsv. modher, moodh, mødher, adj.
trött. Alex. M. 1832, 1925, 2577. Skaft. 2991.
Fr. af N. 57, 1635. S.S. 2, 107. S. Marg. s.
147; deraf møþa, mödha, f. a) trötthet. HL.;
b) möda, besvär. S. F. S. 4, 116; möþa, modha,
v. a. uttrötta, göra omak, besvär. S. Oluffs. sag.
s. 32; fn. módr, adj. trött; mæđđr, id.; mödugr,
a) häftig, ifrig; ledsen, bedröfvad (Egils. 583);
n. mod, trött; d. mødig; fht. moudi; ns.
möde; nht. müde; holl. moede; skot. muth; fe.
mîde.
Mödd (ipf,-ä), v. n. bemöda sig, möda sig,
uttrötta sig med arbete. ”Han möddä säg
mykke vä di”. Vb.
Mö(d)·dryger, adj. lat, som finner mödan
dryg. Sdm.—sm. Möa·dry, id. Bl.
Ut·mödd, adj. alldeles uttröttad. G. (F,).
MÖDDING, s, mök.
MÖDOMS-ÖRT, s. måj.
MÖÐ-’UMBA (pl.-bur), f. ett slags humla:
Bombus. Dl. (Våmh.). Mö-mumma, f. mö mus
(pl. mö-möss), f. Ul. (Rosl.); möl·’umbel
(pl.-blär), f. id. Dl. (Elfd.); Jord-möl·umbel, f.
jordhumla: Bombus terrestris. Tapp-möl umbel, f.
ett slags humla. Dl. (Elfd.). Tapp-möđ-umba,
f. id. Dl. (Våmh.). Fn. möđr, m. mjöd.
MÖEN, mönhet, s. mykill.
MÖG, möj, s. mök.
MÖIDRI, s. moder.
MÖ-GUBBE, s. måj.
MÖIR, möir-ukse, s. mar 1.
MÖJ, adj. beskedlig, snäll, anständig. ”Vara
möj”, visa sig oskuldsfull, anständig och mild.
Sk. (Harj.). Jfr holl. mooi, adj, vacker, artig.
S. mój.
MÖJLI(G), adj. 1) eg. (i riksspr.) som
kanske; 2) lämplig, foglig, medgörlig, godsint,
nofsam. ”EJn möjli menniskja. Hä ä en möjli kar”.
Fl. (Ingo). Mögli, måttlig. ”E mögli sak”, sak
af mindre betydenhet. Ög. (Ydre). Fsv.
möghliker, adj. möjlig. UL., fn. möguligr, id; n.
mogelig; nht. möglich.
O-mögli, adj. omöjlig. Vb. ,
O-möjli(q), adj. uttrycker högsta mått af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0486.html
