570 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SIP ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SIPP 1, adj. 1) tillgjordt nätt, som vill vara
mycket nätt. Svea-, Götal.; 2) förnäm, högfärdig;
kort för hufvudet. Ög., m. fl. Ns. sipp (Richey, 255).

Sipper-nätt, adj. ganska nätt, för mycket
nätt. Vb.

Sipper·tippa, f. tillgjord, fin, förnäm
qvinna; spefullt. Vb.

Sippe·stainar, m. pl. små smycken (små
glasstycken) i brudens lockar. Runö.

SIPP 2, m. hund; lockord åt hundar. Vb.
Ns. sibbe, id. (B. W. B. 4, 780); fn. seppi, m.
hvalp, hund; pers. sipa, hynda: zend. spâ, hund.
Jfr sjäppa, söpp.

SIPP 3,? Förekommer i talesättet: ”du får ej
säga sipp”, du får ej säga ett ord. Vg.(Skarab.).

SIPÄ, v. n. 1 sakta rinna, sippra. G. Ns.
sipen, zipen, sipern, zippern, sippra fram; nfris.
sipen, sifen, flyta, rinna (Outz. 310); holl. zijpen;
swz. seifern; fe. sipan (sâp, sipon, sipen), droppa.

Sip, n. ställe, der en vattenrännil sipprar fram
genom mossa och gräs. G.

Sipul, m. liten tapp. G.

SIRE, s. syre.

SI-REV, s. rev 1.

SIRI el. Seiri, n. pr. Sigrid. Götal.

SIRINGE, s. syring.

SIRKJENE. n. liten kruka med blott ett öra.
Sk. (Ing.). D. d. sirken, n. litet rundt kärl eller
fat: salt-sirken, saltkar (Adler, 55).

SI-RÄGNA, v. n. 1 regna ganska starkt, jemt
och ideligen regna. Dls. N. siregna, id. Om
partikeln si, jfr anmärkningen vid si-hvölver.

SIRSSA el. sirsta, f. syrsa: Gryllus, Cicada
focadaria. Dl. Sers, f. Hs. (Db.); sersa, f. Vg.,
bl.; sarså el. sersa, f. G.; sistra, f. id. Dl.
(Lima). D.d. serrise, sirridse; n. sirrissa, f.;
fin. sirkka, id.

Sersug, adj. gnällig, kältig (som en sysra).
Hs.(Db.).

Syrse-blomma, f. Scrophularia nodosa.
Knylor, f. pl. id. Sm.(Femsjö).

SISA 1, v. n. 1 1) skära, klippa. ”Han sisade å
skar”. Sm.,kl.,öl.; 2) sarga; 3) lägga före. Sm.
Jfr lt. scissare, sönderskära. S. sas.

Sisare, m. en som skär stora stycken, då
han skär före kött eller skinka. Sm.

SISA 2, v. n. 1 1) draga andan jemte
spottet hastigt fram och åter; 2) säges tjädrar göra
under lektiden. ”Tjär-tóppen sisar”. Ög.—sm.

Sisning, f. det ljud, som tjädren har under
lektiden. Sm.

SISSA, v. n. 1 kasta sitt vatten; till, af och
om barn; deraf sinselera, v, n. 1 id. Allm.

SISSA, sissare, s. sas.

SISSEL, m. Emberiza citrinella. Nb.

SISSEL-SKIT (uttal, sissel-stjit), m. Fringilla
flavirostris. Lätet har gifvit anledning till
namnet. Vb.,nb.,hs.

SIS8T DU, s. siå.

SISSÄL, n. propr. Cecilia. Vb. Sissäle, Sk.

SISTANS, sistens, sisters, sistesses,
sistningen, s. sid 2.

SISTRA, s. sirsa.

SITEN, s. syta 1.

SI·TO, s. sihår.

SITTJA (pr. sitt, pl. sittjum, ipf. såt, pl.
såtum, sup. setiđ), v. n. 1) sitta. Dl. Sitä (pr.
situr, pl. site, ipf. sat, sup. siti), G.; sitta (såt,
sutti</i>), Hs. (Db.); seta (ipf. sat, konj. sûte, sup.
sûtet), id. Vg. I Stockholmskan och några
sveamunarter heter ipf. sått. Sidda ópp, stiga upp
ur sängen. ”Ja ä nysen óppsådden”. Sk.
Sitäkvälld, säges då det börjar blifva långa
höstqvällar och bondens husfolk arbetar vid
eldlyse. G. Fsv. sitia; fn., n. sitja; d. sidde: fht.
sizzan; fsax. sittian; e. sit; nht. sitzen; ns.,holl.
sitten; lt. sedere; moes. sitan; skr. sad, id. Jfr
hebr. טךה, att sätta.

Dynge-sät, m. dyngvagn. Sm. Jfr d. d.
vogn-sæt, ”vognfading, overvogn”. Mlb., D
L. 654.

For-säte, för-säte, n. säte, långbänk,
träbänk i kök. Fordom vänne·bänk, m. emedan
han ej var fästad i vägg. Vg.,sm.(Vesibo).
Fn. forsæti, n. säte eller bänk framför
bordet; n. forset.

Ner-satter, p. p. förgjord; genom trolleri
hindrad ifrån (t. ex. giftermål, fiske, jagt). Ög.,
vg.,sm. Sätta ner, v, a. genom trolleri hindra
(i fiske, giftermål, jagt). Ög. Jtr nedsätta,
sid. 465.

óppsatt, adj. 1) ifrig; äfven glad. Sk. m.
fl.; 2) uppretad. Sk.

ópp-sittare, ópp-sättare, m. örfil. Götal.
Sit-ópp, sitt-ópp, m. id. Allm.

ópp·sittare-stugor, f. pl. ett nöje för
ungdomen att höst- och vinteraftnarne till sent
på natten sitta uppe tillsammans under skämt
och lek, ehuru flickorna vanligen låtsa
sysselsättning med sömnad, stickande o.d. vid den
på spisen brinnande brasan. Fl.(Öb.).

ópp-sätt 1, adj. försatt i brist, förlägen,
rådvill. Vb.

ópp-sätt 2, n. uppsättning (af kreatur och
husgerådsaker). S.Sk.

PAUS
Sal (pl. -ar), m. sadel. Allm. Fsv. saþul;;
fn. söđull, fht. satal, satul; fe. sadul, sadol;
e. saddle; nht. sattel.

Sadel kramp, m. sadelbom. Hs.(Db.).

Sal-stad, m. det ställe, der sadeln ligger
på en häst. Sm.

Sal·väng el. salla·vänge, n. sadeldyna. G.
S. vänge.

Sattra sej, v. r. 1 stilla sig, låta oron
falla. Bhl. (Vikorne). Jfr fsv. satter (satir,
sætter, satr), adj. a) enig, förlikt. LL.; b)
såt, vänlig. S.S. 1, 198. S.F.S. 6, 96; fn.
sáttr, enig, ense.

Setu-ställ, n. boningsställe, bostad. Vb.

Setä, f. säte, stol. Set, n. säte: sedes.
Vb. Fn. seta, f. säte, bänk; moes. sitls, m.
säte, stol; fht. sezzal; nht. sessel: fe. sitl,
setl; e. settle.

Siti·rom, n. boningsställe. Nb. (Ö. Cal.).

Sittel. m. ställning, form. ”Sitta i sin
sittel” sitta i sin rikliga form. Kl. Moes.
sitls, m. säte, stol.

Sitt-sjuk, adj. som gerna vill sitta i
overksamhet. Vb.

Sitt-stua, f. dagligt rum. Hs. .

Situ-bita, m. sittbräde i en båt. Fl.
(Pargas). S. bita.

Sjetå, f. säte. Sjeturr, pl. säte, ljumske. S.
G. Sjetrunnar, pl. def. id. N.G.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0600.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 570 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|