— Upp, gossar! ljöd en röst i djäknarnes öron.
De vaknade. Strömmen brusade, bälgarne flåsade, hamrarne knackade: det var den gamla musiken, som oupphörligt, år ut och år in, ljuder på ett sådant ställe. Men framför våra vänner stod Sven masmästare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra.
— Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men nu är klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han.
Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt de övriga masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början litet olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej heller voro de vana att sova med gångkläderna på sig, men denna olustighet försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och upplivande, luften var så ren, himlen så blå. Det var en ljuvlig svensk sommarmorgon. Trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar, daggpärlor glänste på varje grässtrå, och det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och linneorna, som växte i deras skugga. Och när nu solen gick upp och göt över bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande färger saftigare, huru skön och leende låg ej vandrarnes lilla, av synkretsen begränsade värld framför dem!
Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för varje intryck av naturens skönhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de båda djäknarne framåt. I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna.
Sven masmästare marscherade med långa steg och svängande sitt knyte i handen, framför djäknarne, men ej på längre avstånd, än att de kunde underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de även. För varje fågel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom därom. Likt Dag den vise tycktes han till och med förstå sig på att översätta fåglalåten på mänskligt tungomål. Om deras väg förde dem förbi någon stuga, vilket sällan skedde, ty nejden var föga bebodd, visste han berätta åtskilligt både förståndigt och underhållande om dess invånare och dessas öden, levnadssätt och ekonomi. Så gick tiden fort och vandringen lätt under muntert samspråk.
Nu kommo de tre vandrarne till ett öppet, solbelyst ställe i skogen, där en smal, men tämligen djup bäck flöt, tyst och obekant, med klara böljor över sin vita sandbädd, tills den försvann bland granarnes och tallarnes stammar.
— Hör på, gossar, sade Sven och stannade, vi ha söndag i dag. Att visa sig inför Vår Herre med rent hjärta är ingen så lätt sak, men att visa sig inför människorna med rent ansikte på en sådan dag är mycket lättare. Jag menar härmed, att när jag vandrar från masugnen till far mins stuga, plär jag stanna här och tvätta sotet av mig. Det är icke för mycket, helst då man har, med respekt att säga, en fästmö, som väntar på sig där hemma.
— Har Sven verkligen en fästmö? Är hon vacker? frågade Adolf.
— Det får Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fråga, om gossarne vilja göra som jag, det vill säga: taga sig ett bad.
Det var just vad Göran och Adolf ville, ty bäckens vatten var klart och inbjudande. Sven tvättade sig med medhavd såpa och visade nu, sedan sotet väl var bortsköljt, ett öppet, ärligt och friskt ansikte, vida yngre än djäknarne förmodat.
Ja, Sven kunde vid närmare påseende ej gärna vara äldre än tjugufem år. Sedan de tillräckligt njutit av de svalkande böljorna, öppnade Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagskläder av vackert, pressat vadmal. Dessa pådrogos nu, och arbetskläderna hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske. Därefter fortsattes vandringen.
De kommo nu ur skogen till en öppen slätt, på vilken här och där en sandkulle, överhöljd med röda ljungblommor, höjde sig. Ljungfält, på vilka vitulliga får sökte en sparsam föda, saftgröna ängar, där en och annan häst och ko betade, små åkerlappar med vajande korn och havre, och kärr, vars mörka gyttja rikligt pryddes med silverglänsande »Parnassiae palustres» och guldgula »Calthae», omväxlade med varandra, och längst bort glittrade en insjö i morgonsolens sken. Men vid insjöns strand låg en rödmålad stuga, och på den pekade Sven, sägande:
— Där bor far.
Snart voro de framme. Stugan hade ett vänligt och inbjudande utseende, där den låg, på tre sidor omgiven av en liten trädgårdstäppa och beskuggad av gamla knotiga, men väl ansade äppelträd. I trädgården växte många nyttiga plantor, såsom kål, morötter och rovor, men man såg där även små blomsterland med granna ringelblommor och stolta pioner. Blommor utanför en lantlig stuga äro alltid goda tecken; de bevisa, att sinnet hos invånarne icke är så förvildat eller nedtryckt, att det ej öppnar sig för det täcka och älskliga i naturen. Vid ena gaveln stodo trenne bikupor, och man hörde kring dem det tydliga »susurrus», vid vilket herdarne i Virgils ekloger älska att slumra. Framför stugan, närmare intill sjön, hängde nät att torka i solskenet, och över förstugukvisten hade ett äkta par av det hederliga svalsläktet byggt sitt bo.
Våra tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma prägel av hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestrött med välluktande enris; en rödmålad pinnsoffa, några stolar med hjärtformigt utskurna ryggstöd, en säng med snövitt sparlakan, ett bord, en byrå med mässingsbeslag, en Moraklocka samt ett skåp, på vars dörr ägarens namn prunkade i en krans av konstnärligt målade blommor, utgjorde möbleringen. De vitmenade väggarne voro prydda med livligt kolorerade tavlor från Lundströmska konstanstalten i Jönköping; där såg man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skäggiga sultaner till häst, Napoleon och »Karl XI:s syn på rikssalen». Över pinnsoffan hängde en musköt med påskruvad bajonett och en gammal soldathatt. Genom fönstret tittade solen vänligt och helgdagslikt in i rummet.
— Se där ha vi Sven! sade en ung flicka, som för tillfället var ensam inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med björklöv och ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en femtonårig jänta med ljust hår, stora blå ögon och friska kinder. Hon ämnade säga något mera, men tystnade och slog förlägen ned ögonen, då hon varseblev Svens obekanta följeslagare.
— God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket. Men säg mig, var är far och mor och Johanna... Är Johanna kommen än?
— Mor är gången till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa, men Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. Jag skall säga till far...
Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort därefter visade sig korporalen.
Korporal Brant gick på träben — ty då en kula har bortsnappat en fortkomstledamot av kött och blod, har kronan ingen annan att giva i ersättning än i bästa fall — en av hård och god masurbjörk. Men detta bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio levnadsår, genomsträvade dels under musköten, dels vid plogen, hade gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar, men ej lyckats kröka hans höga, axelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka knappar, var lika rak och militärisk som för trettio år sedan. Ansiktet låg i allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant till sin yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare vördnad, än om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet var verkligen sådant.
— Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben.
— Ja, korporal.
— Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor? Jag träffade för en stund sedan Ola Persson, och han berättade något spektakel om herrarne och folket där på stället...
Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade nubbarne. Korporalen drog ett ögonblick på munnen, men skakade därefter allvarsamt huvudet och sade, i det han åter började stryka sitt träben:
— Lille baronen kan visst tycka, att det där är roligt, men kan han också tycka, att det är rätt? Skall man göra enfaldiga människor dummare och vidskepligare, än de äro? Ynglingar, som få studera och lära och inhämta kunskaper, böra väl hellre försöka hjälpa folk ur deras villfarelser än bestyrka dem i sådana... Det är min mening om saken.
Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.
Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid denna oväntade förebråelse.
— Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen muntert, och med pojkar får man ej räkna så noga, om de hava ett eller annat upptåg för sig: det ligger i deras natur. Människan, tillade han allvarsamt, skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.
Sven masmästare, som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret, vände sig om och sade:
— Det syns en båt ute på sjön; det är säkert Johanna, som kommer.
— Gott, sade korporalen, vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne vid sjöstranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt oss. Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår.
Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende. Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron Brackander på Trevnadslösa. Från denna herregård till korporalens stuga, tvärs över sjön, var en fjärdedels mil, men den unga flickan räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, där kära anhöriga och fästmannen väntade henne.
När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra. Johannas hela väsende vittnade om raskhet och hälsa. Och ändå var hennes ansikte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart ljusblå, att många av Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft skäl att avundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och valkiga av arbete för att behaga i en salong — men Sven masmästare tyckte om dem desto mera.
Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven masmästare räckte Johanna en liten förgät-mig-ej, som han funnit vid sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde upptäcka. De gingo vid varandras sida utan att tala många ord, men deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, de kände över att få se och vara nära varandra.
Sådana möten inträffade tämligen sällan; emedan arbetet vid masugnarne fortgår även om söndagarne, var det blott en eller två gånger i månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan eller i faderns stuga.
Man satte sig till bords. På en vit duk stod ett fat med potatis, ett annat med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp ur sjön, samt en stor kanna av oäkta porslin, fylld med den raraste mjölk. Brödet bestod av havreblandat korn, väl bakat och särdeles mört. Detta var hela anrättningen, men ingen lämnade bordet hungrig. Härefter framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium, varefter han uppdrog åt Göran att föreläsa predikningen.
Vår djäkne kände sig fattad av en känsla, den han förut aldrig erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inbördes kärlek förädlade naturmänniskor var det liksom om ett friskare, men allvarligare liv genomströmmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans barm, minnen från hans barndom, då fader och moder ännu levde, och han själv, ett oskyldigt barn, uppväxte i deras vård under den gamla hyddans tak. Han föreläste ur postillan med anda och övertygelse, och predikantens enkla ord voro likasom hämtade ur hans eget hjärta. Ämnet var människans barnaförhållande till Gud, och huruledes hon genom detta förhållande är i stånd att med inre lugn och lycka bestå de hårdaste prövningar, för vilka den på sin egen kraft trotsande måste duka under.
Efter predikningens slut tryckte korporalen Görans hand och lovordade hans vackra utförsgåvor. Man gick därefter på husfaderns förslag till trädgårdstäppan och tog där plats på en bänk, som beskuggades av en gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme Adolf. Korporal Brant såg fundersam ut, stoppade sin pipa och sade slutligen:
— Med anledning av vad vi i dag hört, kom jag, såsom ofta sker, att tänka på min salig vän Stål, din far och min gamle krigskamrat, käre Sven. Stål tjänte liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty han höll sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans nästa man i ledet. Vi voro goda vänner, delade ljuvt och lett, och voro alltid vid varandras sida, såväl i kulregnet som på marscher och i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till något annat. Stål var en barnafrom människa och försummade ingen kväll sin bön till Gud. Det var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han uppläste den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han, med ränseln under huvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett ord, den lilla bönen: »Gud, som haver barnen kär, se till mig, som liten är» o. s. v. Nu kunnen I väl tänka, att många av våra kamrater tyckte det vara lustigt, att den gamle skäggige Stål, som var den längste karlen i kompaniet, kallade sig »barn» och »liten», men sådant bekymrade honom föga, ty, som han sade, Gud mäter icke människorna med alnmått, och Guds barn ville han vara, om han än bleve aldrig så gammal.
Korporalen tystnade åter för en liten stund och tycktes försjunken i sina minnen. Sven masmästare torkade med avighanden sina ögon, i vilka en fuktig glans var synbar.
Såsom läsaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland. När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten åt Ståls änka, som med en femårig son bebodde en backstuga och befann sig i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit invalid, var krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så kraftigt som förr sköta plog och spade. Men detta hindrade honom ej att åtaga sig den övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade själv lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor ömhet som om sina egna barn. Dock måste korporalen vid Svens uppfostran ofta taga itu med hårdhandskarne, ty Sven var en styvsint pojke; men det bättrades med åren, så att korporalen fick heder, glädje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig, skicklig både som masugnskarl och smed, och den månadspenning han förtjänte, kom nu hushållet väl till pass. Den gamle krigsmannen såg med innerlig förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra; han hade, medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett önskningsmål att se sonen till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna.
— Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen göra oss ett stort nöje, så omtala något för oss från kriget!
— Sommardagen är lång, svarade korporalen, och I stannen ju här till i morgon. Vi ha således god tid på oss att berätta krigshistorier...
— Var stupade Stål? frågade Adolf, som ville förmå gubben Brant att genast öppna sin språklåda.
— Det var vid Helsinge, sade korporalen med en lätt suck. Där voro kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han rätade sig och ögonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne för den dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska arméen och fick rang av konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan. Ryssarne voro dubbelt så många som vi, men vi höllo dem varma under två långa dagar. Men så kom Gustav Adolf och utnämnde en annan befälhavare, och så uppstod oreda; order och kontraorder gingo om varandra, och hela det högre befälet blev likasom yrt i huvudena. Vad den stackars kungen tog sig till, så bar det på tok, och så gick det även denna gången. Hade vi bara fått hållas, såsom vi börjat, skulle vi jagat ryssarne näcken i våld. Men så blev det plötsligt befallt, att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke säga er, vad vi simpla soldater kände och tänkte, då den befallningen blev veterlig. Många gräto av harm, andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord om kungen och det högre befälet. Men då vi kronobergare fingo veta, att vi skulle betäcka de övriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi glada som barn. Ryssarne, som förut hållit sig på vackert avstånd, ryckte nu an helt oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles rasande. Vi svarade duktiga tag. Mången tapper karl och god kamrat fick under de timmarne bita i gräset. Men ryssarne blevo alltmera närgångna; de sågo nu bara en liten hop framför sig, ty de andra regementena voro redan till god del ombord på fartygen. Den lilla hopen bestod just av oss kronobergare, och av oss berodde nu vår lilla härs och svenska ärans räddning. Vi fingo ordres att taga till bajonetten och kasta ryssarne tillbaka. Hej, sådant liv det blev i spelet! Vi hade käcka och duktiga officerare, kaptener, som levat med oss på roten, och dem vi älskade som fäder. Med sådana officerare går man till döden som till en dans. Vi simpla karlar ville genast däran utan att avvakta kommandoordet, men Ulfsax och Rappe, Bergman, Lindberg och Aminoff läto ej vänta på sig. De ställde sig framför fronten, och därpå bar det av under dundrande hurrarop. Ryssarnes första linje stod stilla med fälld bajonett, tills stålspetsarne korsade varandra, men då bröto vi in på dem, stucko eller slogo med gevärskolvarne, så att moskoviterna rullade som käglor. Andra ryska linjen inväntade oss icke, utan tog till harvärjan. Det skulle annars gått dem på samma sätt... Men vi lämnade många på platsen, och bland dem vår Stål, gossar. Han var vid min sida, och den förste ryss, jag i anloppet såg falla, stupade under Ståls gevärskolv. Men ryssarne voro knappt på reträtt, förrän han träffades av en kula. Han sjönk till marken; jag kastade mitt gevär för att lyfta upp honom och bära honom bakom linjen, men han sade: »Hugg på ryssarne, Brant, och bry dig icke om mig; jag dör snart. Hälsa till hemmet!» Och därmed slöt han till ögonen ... jag lade handen på hans hjärta, handen blev blodig... kulan hade funnit rätta stället... Stål var min bäste vän; jag tyckte sedan, att det var tomt och ödsligt i ledet, där jag ej längre hade honom bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla hästar, som länge dragit ihop. Men icke sörjde jag egentligen, ty Stål dog en vacker död... han dog för fosterlandet, för Sverige, gossar... och jag hoppas med tillförsikt, att han är salig.
Samtalet gick nu över på andra ämnen, och djäknarne inhämtade av detsamma, att torpet, som arrenderades av korporalen, tillhörde patron Brackander på Trevnadslösa. Korporal Brant hade nu i många, många år, långt innan Brackander köpte nämnda egendom, varit bosatt på den lilla lägenheten. Brackander hade emellertid på senare åren betydligt ökat arrendesumman. Av åtskilliga yttranden, i förbigående fällda av Sven masmästare, men synbarligen ogillade av korporalen, slöto djäknarne, att varken Sven eller någon annan underhavande hade skäl att tycka om patron Brackander. Sven berättade bland annat med glad uppsyn, att den tid, under vilken han genom kontrakt förbundit sig att förestå Brackanders masugn, om några månader vore slut; därefter ämnade Sven bygga en smedja, arbeta för egen räkning och fira sitt bröllop med Johanna.
Djäknarne kvarstannade hos korporal Brant till följande morgon. Men redan om aftonen togo de farväl av Sven masmästare och Johanna, vilka båda för sina olika sysslors skull ej kunde dröja hemma över natten.
Och när morgonen kom, skakade Göran och Adolf hjärtligt hand med Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat någon trevligare dag än den i korporalens hem. Adolf märkte under de följande dagarne, att Göran gärna talade om Ingrid, och skämtade mycket med honom däröver.
Emellertid lämna vi djäknarne tills vidare åt sitt öde. Vi skola
under berättelsens fortgång åter träffa dem. Och nu draga vi över
sjön, som är kortaste vägen till Trevnadslösa, för att som hastigast
göra bekantskap med dess ägare, patron Brackander.
