Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Dödsstraffs verkställande utesluter möjligheten för brottslingen att genom ett förbättradt lefverne kunna försona sig med samhället - Dödsdömde ofta mindre förhärdade brottslingar än andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsdömde ofta mindre förhärdade än andra. 229
visans fordringar, att det skall afskräcka ifrån brott och
slutligen, att det äfven skall så vidt möjligt lända till den
brottsliges moraliska förbättring. När dödsstraffet likväl
bibehållits i lagen, har lagstiftaren påtagligen gjort en afvikelse
från principen, att allt straff skall lända till den sakfalldes
förbättring. Ett hela sinnets omskapande och hågens vändande till
det goda, kan endast ådagaläggas genom handling, under ett
fortsatt godt uppförande under en längre tid. Men sådant blir
dock för den lifdömde icke möjligt. Tv äfven om han, under de
fä veckor, som vanligen lemnas honom att bereda sig till döden,
skulle visa sig ångerfull och längtande att inom fängelsets murar
kunna visa det han blifvit en förbättrad menniska, nekas honom
tillfälle härtill, då han måste lägga hufvudet under bilan. Det
kan icke bestridas, synes det oss, att det gränsar till ett hån,
att förklara att Staten skall i sina lagar efterbilda den
gudomliga rättvisan, men vägra den ångerfulle brottslige att inom det
bevakade fängelsets fangrum försona sig med samhällets lagar,
på samnia gång man låter {ängpredikanten, som följer honom
till stupstocken, hviska i hans öra, att Gud är rättvis, nådig
och bannhertig och att Han ej vill någon syndares död, utan
att syndaren omvänder sig och lefver. Hvad måste
delin-qventen tänka i de sista ögonblicken, om icke detta: »Ar Gud
rättvis, är Han god och barmhertig, då är tvärtom samhället
orättvist, grymt obarmhertig^ som vill neka mig att genom
godt uppförande ådagalägga, att jag verkligen vill blifva en
förändrad, till det godas utöfning sträfvande menniska»1).
»Man föreställer sig vanligen», har den konungslige
författaren af den ryktbara skriften: »Om straff och
Straffanstalten yttrat, »att icke särdeles förhoppning kan hysas
om deras förbättring, hvilka förtjent det högsta straffet, som
lagen innebär. Det är likväl ett af både domare och
fångvårdare erkändt förhållande, att de, hvilka enligt lagen äro
förfallna till dödsstraff, ofta visa sig mindre förhärdade
eller moraliskt fallne än andra brottslingar, hvilkas
förnyade förseelser dock endast ådraga dem mindre kropps- eller
1) honde-Ståndets l^rotokoll vid Riksdagen 1862—63. VI. p. 122: »En
delinqvent yttrade vid det han nedlade hufvudet på stupstocken: Det är
besynnerligt att, då jag fått nåd af Gud, jag icke äfven skulle få den af
menniskor».
Olivecrona: Dödsstraffet.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
