Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Operationen var absolut inte beordrad i panik. Mängder av experter hade granskat saken och gjort noga genomtänkta uttalanden. Det var en väl förberedd operation.
Man hade konstaterat att det var totalt omöjligt att få Chaan samarbetsvillig med hjälp av logiska argument. Då fanns möjligheten att ta till hot. Men alla hotelser skulle förbli munväder om man inte kunde komma åt Chaan med vapen och det kunde man inte. Då fanns en tredje möjlighet. Ja, det fanns en fjärde också, nämligen att lämna Chaan i fred, men den möjligheten var ointressant. Man använde sig av den tredje möjligheten.
När "Pax" rusade in mot Chaan klickade automatiskt reläer inom en mängd robotsonder och de låg beredda. De låg alla på stort avstånd från Chaan, men automatiken hos samtliga var förhandsinställd på XD-transitioner och målet var Chaan.
"Pax" gick in i atmosfären och svävade ner för landning. I det hus som så länge varit hans hem talade Arvid med fem chaanjel, den lilla delegation som så vänligt gett efter för jordfolkets behov av ceremonier och därför skulle besöka "Pax". De var vänligt deltagande mot Arvid, som kände en viss depression inför avskedet. I själva verket en ganska stor depression.
Även om sprången genom det extradimensionella skedde utan någon tidsåtgång så skulle det ha gått två och ett halvt år på Chaan innan han återvände. Om ens då. Huat hade meddelat att Jorden eventuellt skulle dra sig tillbaka från Chaan.
--- Du kan ju vägra följa med dem, sa en chaanjel nyktert. Vill du bli kvar hos oss så kan inte Jordens alla styrkor hämta dig.
Men det skulle innebära evig landsflykt. Praktiskt taget evig: Han var ju gjord odödlig. Att tillbringa sekler på Chaan.... Det var ett paradis, men att vara ensam jordmänniska skulle kunna bli fruktansvärt.
--- Jag följer dem, svarade han. Jag kan omöjligt tro att Jorden ger upp så lätt. De lämnar inte Chaan i fred.
Då kom det förslag, som skulle göra Arvid till den mest unika personen i mänsklighetens historia. En av chaanjel föreslog att Arvid skulle vänta medan de fem delegaterna talade med besättningen ombord på "Pax". Vad Jorden än hade för syfte med att hemkalla Arvid så var det bara slöseri med tid och kraft. Vad Chaans folk sagt stod fast: Endast Arvid tilläts som gäst och all information skulle gå via honom. Jorden skulle vinna mycket mer genom att låta honom fortsätta att rapportera från planeten än genom att låta folk korsförhöra honom på Jorden.
Det var en kärleksfull gest från en grupp vuxna mot en ledsen barnunge. Arvid var medveten om det. Månader tillsammans med chaanjel hade aktiverat hans telepatiska sinne. Han kunde erfara det outsagda. De såg att gossen var ledsen. De ville hjälpa honom genom att tala med hans lekkamrater.
Han var också medveten om att det var ett stort avsteg från deras fasta linje att inte diskutera med andra jordmänniskor. Detta avsteg bevisade för honom att de höll av honom mycket mer än han anat, annars skulle de aldrig försökt prata hans vanartiga lekkamrater till rätta.
Han blev alltså kvar i huset när de fem chaanjel försvann. De försvann i ordets bokstavliga bemärkelse: Plötsligt var de borta ur rummet och han var ensam kvar.
Men de uppenbarade sig i samma sekund på den gräsklädda marken utanför "Pax", där Huat och några andra stod och väntade. Huat inviterade dem och de steg in i skeppet. Sedan frågade Huat om det var riskfritt för jordborna att ta av rymddräkterna, eller om möjligen chaanjel medförde mikroorganismer som var riskabla? Han fick svaret att chaanjel inte utsöndrade några farliga virus och jordborna tog av sig sina dräkter. Allt var fredligt.
Men när chaanjel hade stigit in i skeppet hade deras säregna röster registrerats av väl inställda avlyssningsapparater och en kort signal sändes iväg. Det tog en viss tid för den signalen att nå fram till åtta robotsonder, som var utplacerade långt borta från Chaan. För att vara exakt: Ljusets hastighet i vacuum är 299.792,5 km/s. Det är en hög hastighet, den högsta inom det fyrdimensionella rumtidskontinuuet, men sonderna låg en god bit bort - alla på samma avstånd från Chaan. De nåddes alltså samtidigt av signalen och satte sig samtidigt i rörelse. De sköt fram med hjälp av gravidyner. Sedan XD-transiterade de.
Samtliga träffade Chaan. Vissa av dem återinträdde från paradimension till normal rumtid under planetens yta. Men ett XD-transiterat föremål kan inte uppenbara sig på ett område där det redan finns materia, så inträdet skedde omedelbart på planetytan. Samtliga åtta sonder uppenbarade sig samtidigt på åtta olika platser på Chaans yta och detonerade ögonblickligen.
Chaanjel hade haft fel. De hade trott sig vara säkra mot bombangrepp, men bortsett från möjligheten av bombangrepp via paradimensioner. Inte ens chaanjel förutser allt och kanske hade de trott att om situationen skulle bli kritisk skulle de i god tid veta att XD-bomber planerades. Men angreppet kom långt innan de väntat angrepp. Sveklösa som de var hade de svårt att förutse ett så nattsvart svek.
De åtta sonderna detonerade, men inte i nukleära explosioner. Inte ens molekylära. De detonerade som gasbomber och spred ut väldiga moln av hallucinogener. PAX hade ställt sina frågor försåtligt. De visste att chaanjelska kroppar reagerade som mänskliga. Hallucinogener borde påverka chaanjel. Men man visste att chaanjel kunde transmutera ämnen och därför säkert skulle kunna värja sig.
Gasbomberna var heller inte avsedda att påverka infödingarna - utan istället att distrahera dem och få bort deras uppmärksamhet från skeppet.
I det ögonblick som de åtta sonderna träffade Chaan startade en automatik inne i "Pax" och på ett ögonblick var vartenda utrymme i skeppet fyllt med en snabbt bedövande gas. Den snabbast bedövande gas man hade fått fram, för man visste att chaanjel kunde värja sig mycket fort. Det här gick dock för fort till och med för chaanjel: Samdiga bedövades och det gjorde också varenda människa ombord.
Samtidigt startade skeppet med den högsta acceleration gravidynen kunde ge och den första XD-transitionen inträffade redan efter några sekunder. Skeppet försvann från Chaan och uppenbarade sig i normal rumtid 9.460 miljarder kilometer därifrån - ett ljusår. Det korrelerade kursen efter sin automatiska astrogator och tog genast nästa språng ut i paradimensionerna. Det var på väg mot Jorden.
Det uppstod förvirring inom chaanjel när de åtta bomberna utlöstes och förvirringen var genast märkbar över hela planeten, eftersom upplevelsen genast var känd av alla via telepatin. Varenda chaanjel hade för en stund sin uppmärksamhet riktad mot en eller flera av explosionsområdena. Men förvirringen gick hastigt över, man analyserade gaserna och ändrade den molekylära sammansättningen. Det tog inte ens en minut, men det var tid med bred marginal för Jorden. När chaanjel åter vände uppmärksamheten mot "Pax" var skeppet borta. Och inte ens chaanjel kunde spåra utanför rumtiden.
Subjektivt för "Pax" tog transitionen ingen tid alls, men relativt Chaan uppenbarade sig skeppet ett ljusår bort åtta dygn senare. Det borde ha gått att spåra det, men skeppet gjorde endast en kort visit i rumtiden och åtta dygn senare var det två ljusår borta. Det skulle ta en bra bit mer än året innan skeppet kom i Jordens närhet. Alla ombord skulle sova djupt hela tiden, men det skulle ju inte innebära att de sov i ett år - inte relativt skeppet själv.
Arvid var helt ovetande om det svarta illdådet. Om han vistats utomhus skulle han ha sett hur den jättelika globen startade sin färd, men han satt inomhus. Ett gravidyndrivet stjärnskepp startar ljudlöst och XD-transitionen kan visserligen låta som ett tungt dundrande om den sker inom atmosfären - men "Pax" transiterade från stratosfären. De åtta bomberna detonerade fjärran från den plats där han befann sig. Han var totalt ovetande ända tills en chaanjel inträdde och gav honom information. Han fick en chock.
Chaanjel lämnade inte dådet obesvarat. Inom den närmaste timmen efter att "Pax" gett sig iväg satte sig hela flottan av rymdskepp i rörelse, liksom mängden av sonder. Alla startade och tog in kursen mot Jorden. Sedan transiterade de och var borta ur Chaansystemet. Kvar fanns bara XD-radions ändstation. Den styrde kurs mot Chaan och parkerade i rymden rakt ovanför den by där Arvid befann sig. Under den, strax utanför atmosfären, hängde den länksändare med vilken Arvid uppehållit kontakten med "Trygve Lie". Via denna länk och XD-radiostationen kunde Arvid hålla förbindelse med Jorden. Men han var nu den enda jordmänniskan inom Chaansystemet.
Arvid avsände en rapport till Jorden, protesterade kraftigt och krävde att gisslan skulle återlämnas. Han fick svar nästan omgående. Visst skulle gisslan återlämnas - när chaanjel tillät en större delegation jordmänniskor att vistas på Chaan. Det var klart språk. Maktspråk.
Men chaanjel gav Arvid besked på lika klart språk vad han skulle svara: Några jordmänniskor skulle aldrig mer tillåtas komma in i Chaansystemet. Arvid hade rätt att stanna kvar så länge han ville. När han begärde att få återvända till Jorden skulle Chaans folk använda XD-stationen som rymdskepp och avsända honom i den. Eftersom hoppen utanför rumtiden inte tog någon tid alls för den ombordvarande skulle resan uppfattas som kort och sondens avsaknad av bekvämligheter kunde negligeras. Pärlbandet av länkstationer skulle samtidigt returneras till Jordens närhet. Dörren skulle bli stängd för alltid.
Jordens replik var naket brutal: Glöm inte att vi har fem av ert folk i vårt våld. Vi kan göra vad vi vill med dem. Och vi begär så litet. Bara att en delegation skall få vistas fritt på er planet och studera den i detalj. När helst detta beviljas återsänder vi de fem.
Chaanjels svar var kort: Beviljas inte.
Jorden lät sedan tiden gå. Man måste ju vänta i mer än ett år, faktiskt i närmare fjorton månader, innan gisslan befann sig på Jorden. Det var gott om tid. Och tystnad kan verka nedbrytande. Man väntade sig att Chaans folk skulle mjukna inför den isande tystnaden från Jorden. Men inte mjuknade chaanjel. De levde som om allt var som i gamla tider och inga terraner funnit vägen till Skorpionen.
Arvid kände sig för första tiden medskyldig till illdådet, men hans skuldkänslor märktes av chaanjel och han blev uppsökt oftare än någonsin av vänliga, fridfulla små varelser, som diskuterade religion, filosofi, psykologi, sociologi och allt möjligt annat med honom. De lastade inte honom. Han var utan skuld.
När han uttalade oro för vad som skulle hända de fem chaanjel på Jorden hade hans vänner stillsamt roligt. Vad kunde jordborna göra? Om de väckte upp de sovande så skulle dessa genast teleportera till ensliga platser fjärran från människor. De kunde inte teleportera hem till Chaan, avståndet var för väldigt för kroppstransitering på psionisk väg. Men de skulle absolut inte vara i fångenskap på Jorden.
Och när de tröttnade på att vistas på Jorden? Då dog de. Då stängde de av den biodynamiska energin och kropparna upphörde att leva. Sedan kunde de återfödas på Chaan. Eller som människor på Jorden. Vad var det för betydelsefullt med fysiskt liv? Blev den fysiska tillvaron tråkig eller rentav otrevlig så var det ju bara att upphöra med den fysiska tillvaron. Så enkelt var det med den saken.
Det skulle inte hända något otrevligt för de fem chaanjel på Jorden. Terranerna kunde inte vålla dem något obehag utan att väcka upp dem ur dvalan. Det var meningslöst att plåga en medvetslös, om man nu tänkte använda tortyr. Och en vaken chaanjel var inte fånge.
Arvid kände nästan som en kyla inför den lugna likgiltighet chaanjel visade gentemot sin bortrövade släktfränder. De talade om deras död som om det gällt ett klädbyte - och det var det ju också i chaanjels ögon. Födelse och död: passager, ingenting att dramatisera.
Dagarna gick förbi. Soliga dagar, regniga dagar, men aldrig några ovädersdagar. Det förekom ingen våldsam väderlek på Chaan. Folket ville inte ha något våldsamt väder och därför blev det heller aldrig något våldsamt väder. Det var påverkat psioniskt.
I Arvids tycke lät det närmast otroligt att själva klimatet, vindarna, molnen, skulle kunna påverkas av psionisk kraft. Men för chaanjel var det rent elementärt. En folkmängd på något mer än en och en halv miljard, utströdd över planeten och med varje individ som ett kraftcentrum i det planetomfattande psiomagnetiska fältet - självfallet blev vädret som folket ville. Allt är underordnat det stora psi.
Arvid fick ett flygplan som gåva. Ett vackert plan, som delvis liknade en insekt, delvis en fågel. Det hade ingen synlig drivanordning, men kunde uppnå höga hastigheter. Dock inte 340 meter i sekunden, för då skulle det bli en ljudbang och chaanjel tyckte inte om våldsamheter.
Han färdades vida i sitt lilla flygplan, blev gäst där han landade och välkomnades överallt som en kär vän. Folket översåg med oljudet ur hans omedvetna, trodde han. Tills han en dag blev upplyst om att man justerat honom litet nånstans nere i detets katarakter så att hans lägre delar inte stimmade så väldigt.
Han kände sig också mer harmonisk. Ingreppet gav honom frid. Det var ingenting i stil med lobotomi: Hans psyke beskars inte. Det kändes snarare tvärtom.
Han frågade en dag varför chaanjel inte ökat sin folkmängd till högre värden under tidsåldrarnas lopp, men fick ett "varför"? som svar. Vad skulle det vara bra för? Planeten hyste många livsformer. Bara bland insekterna fanns det närmare en million olika arter - och oräkneliga individer om man adderade dem samman. Fler insektsarter än på Jorden, där det fanns 800.000 olika arter vilket var 3/4 av alla arterna liv på planeten. Här fanns fler arter. Och fler arter fåglar, fiskar och så vidare. Det myllrade av arter på Chaan.
--- Vi Chaanjel är en art bland andra. Den art som kommit längst när det gäller tänkandet - och psi. Vi kan naturligtvis inte utbreda oss så att vi undantränger andra livsarter. Vi har en lagom numerär nu. Varje art har sitt utrymme i det stora hela, även om utrymmena täcker varandra. På Jorden uppträder arten Homo Sapiens som om den hade nån sorts ensamrätt till allt utrymme och alla andra arter måste vika undan. Men det är ett brott mot kosmisk lag.
Arvid uttryckte en tanke, som ofta yttrats av motståndare till tron på själavandring: Kanske det inte fanns själar nog? Det kunde inte födas fler chaanjel, eftersom det inte fanns okroppsliga psyken med köbrickor på väntelistan? På Jorden hade man sagt att hur skulle folkökningen förklaras? Var kom själarna ifrån?
--- Det finns inga begränsade talvärden för mängden psyken, svarade chaanjel. Det är en logisk kullerbytta. Mängden psi är en oändlig mängd och delmängden i en oändlig mängd är oändlig.
De sa det som en självklarhet. Han förstod det aldrig.
Han fick veta att diskarnerade chaanjelska psyken kunde "ta semester" som växter eller djur: Det finns ingenting sådant som en stigande kurva i återfödelsen, vilket många jordbor antar. En oändlig vandring kan inte kombineras med stigning. Oändlig stigning är omöjlig.
Men - en själ i ett träd? Stå där drömmande i sekler? Bara låta tiden gå? Där resonerade han typiskt jordiskt, fick han veta. Varför inte låta tiden gå? Hade han bråttom? Skulle han tvunget åstadkomma något inom viss tid? Han ägde ju all tid i evighet. Tiden är ingenting värd. Det är bara jordbor som värderar tid i pengar. Låt den gå. Den finns ändå kvar. Den är evig, oändlig.
Och kanske tog han intryck av deras ord, för han kände en viss förvåning när det kom ett anrop från Jorden med upplysningen att det nu gått sex månader sedan Chaansystemet utrymdes - och varför hörde han inte av sig?
Varför skulle han höra av sig? undrade han. Fanns det något att säga? Chaanjel hade ju sagt sitt.
Den man han talade med över 50 ljusårs rymd dallrade på bildskärmen. Även om chaanjel gjort vissa justeringar och förbättrat kvalitén kunde de inte åstadkomma en perfekt bild.
--- Ni är jordman, professor Gunnarsson, sa personen (vem det nu var, säkert någon högt uppsatt, för han hade inte presenterat sig).
--- Jag är medveten om det, svarade Arvid.
--- Bra, glöm inte bort det. Om ni kan ordna så att denna affär klaras upp på ett smidigt sätt så måste ni väl medge att det är bättre än om vi tar till våldsamheter?
Femtio ljusårs rymd var inte så kall som hans stämma.
--- Vad menar ni att jag skulle ordna? frågade Arvid. Ni uppträder som pirater, som terrorister, som gangsters, som vilda djur. Ni tar gisslan och hotar med våld. Vad skall jag göra? Förklara för chaanjel att ni inte menar något ont alls? Att ni bara är pojkar, som hittar på hyss? Att ni är präktiga gossar i själ och hjärta, renhåriga och rejäla under en barsk yta, hjärtat av guld och på rätta stället?
Den andre väntade tills han fräst färdigt.
--- Ni har ju haft en professur i socialpsykologi? Märkligt att ni kan uppträda så enfaldigt nu. Ni borde förstå det här. Detta är realpolitik. Idealism i all ära, men när det gäller saker i denna storleksordning får de höga idealen stiga åt sidan. Människa, fattar ni inte konsekvenserna av detta? Visst har vi brutit mot etiska principer genom att röva bort fem infödingar - men om vi kan få tillgång till Chaans vetenskaper kommer Jorden att stiga till en otroligt hög nivå. Är inte det målet värt en liten skurkaktighet? Vad vi gjort är ju obetydligt, bara ett litet fuffens - i relation till målet. Detta är en jätteaffär mot vilken de största affärer ter sig obetydliga. Och i alla affärsuppgörelser finns vissa små fula trix. Ni borde vara realist, professor Gunnarsson. Jag kan inte tro att socialpsykologi handlar om drömmar och fantasier och verklighetsfrämmande, blåögda ideal.
Arvid hade lyssnat tyst och stelt.
--- Ändamålet helgar medlen?
Hans kyliga frågande passerade mellan Chaan och Jorden utan någon tidsåtgång. Faktiskt tog signalen längre tid att röra sig genom de tryckta kretsarna i apparaterna än att passera ljusåren.
--- Inte alltid. Men nu. Skulle ni inte offra en människas liv om ni kunde rädda tusen? Skulle ni inte låta amputera ett finger för att rädda kroppen? Vad betyder fem infödingar mot milliarder människor?
--- Ni säger "infödingar", men menar tydligen "djur".
--- De är inte människor. Ni är det, professor Gunnarsson. Ni är en människa, en Homo Sapiens, en människa från planeten Jorden. Vill ni att ert släkte skall kräla i dyngan, när det istället kunde stiga i ljus och ära och makt? Ni kan, om ni vill, på ett mycket betydelsefullt sätt hjälpa ert eget släkte till en storhet utan like.
--- Jag ser er och hör er, men tror ta mig fan inte att ni är verklig, sa Arvid och bröt förbindelsen.
Men han blev kontaktad igen, naturligtvis. Igen och igen. Jorden hade börjat oroas. Tystnaden i sex månader hade varit avsedd att oroa chaanjel, men hade istället oroat mänskligheten.
Arvid förhöll sig passiv. Han mötte ständigt nya personer över den väldiga länkkedjan och många bearbetade honom psykologiskt raffinerat. Jorden kunde få fram toppexperter, särskilt om det låg politiska, ekonomiska och militärstrategiska intressen bakom. Men ingen jordisk expert på psykologi kunde ta upp tävlan med de experter som stod på Arvids sida. Han kände sig likgiltig inför alla argument - och kände sig efterhand mera som en chaanjel än som en terran. De jordiska argumenten tedde sig alltmera som pladder från en skock busungar, som ville få rätt att härja inne i en välansad trädgård. Ja, det lät i hans öron som argument från vandaler, som ansåg sig ha full rätt att slå sönder och ödelägga.
Han kände det som rena meningslösheten att besvara deras yttranden. Det var bättre att ta med sig teleprinterns skrivdel ut i naturen, författa rapporter, analyser och rekommendationer och sedan återvända, koppla in skrivaren och sända materialet till Jorden. Nånstans bland människorna därborta borde det väl finnas personer med vett och sans? Men hans material gick till PAX, som växte ut alltmera och i realiteten var högsta instans för allt som rörde Chaan. Visst studerades Arvids material. Det studerades av många och det studerades noga - men för strategiska syften: Fanns det i allt detta religiöst-filosofiskt-psykologiska ordbroderi något matnyttigt, som kunde användas som argument mot den där förrädaren och hans infödingar?
Jordens bästa hjärnor författade svaren. Svaren sändes tillbaka på pärlbandslinjen. De lästes med likgiltig fridsamhet och bedömdes som struntprat. Man talade förbi varandra.
Men PAX uppträdde dock med en viss försiktighet mot Arvid. Han var enda förbindelsen. Så länge han fortfarande höll till på Chaan, och upprätthöll kommunikationen fanns en möjlighet till genombrytning av chaanjels barriär. Om han bröt förbindelsen... Ja, då måste man använda militärmakt. På något vis skulle man till slut kunna kväsa de där varelserna. De åtta bombträffarna på Chaan bevisade att det gick att nå fram.
Men först skulle man utnyttja gisslan. Man pratade med Arvid och lät tiden gå i väntan och tiden gick. Gisslan kom fram.
När "PAX" uppenbarade sig i rymden mellan Jorden och Mars låg redan mottagningskommittén beredd. Man visste exakt när och var skeppet skulle uppenbara sig och när det plötsligt svävade där i solens ljus bordades det mycket snabbt. Man måste handla skyndsamt. De sovande chaanjel måste tas om hand med största hast. Faktiskt var man mer orolig för de fem chaanjels hälsotillstånd än för tillståndet hos den mänskliga besättningen.
De djupt medvetslösa infödingarna fördes ombord på ett annat skepp och underkastades läkarkontroll medan skeppet satte högsta fart mot Jorden. Läkarna hade stränga order att se till att infödingarna överlevde, men att samtidigt hålla dem kvar i medvetslöst tillstånd.
Väl på jordytan transporterades gisslan till en underjordisk befästning och placerades i skilda rum. Man fann inga biologiska fel på dem. Gasen hade verkat helt enligt beräkningarna. Den hade släckt ut medvetandet lika snabbt som man släcker en lampa genom att trycka på en strömbrytare. Men de var oanvändbara i medvetslöst tillstånd. Man beslöt att väcka upp en av dem, men vidtog först en mängd säkerhetsåtgärder.
Ett dussintal personer skulle finnas i rummet hos den inföding, som skulle väckas upp. Men för att han inte skulle ta makten över dem på psykisk väg fjärrbevakades rummet. Med hjälp av fjärrkontroll kunde rummet blixtsnabbt fyllas med den snabbedövande gasen.
Bland de tolv närvarande fanns sju psykiater och samtliga var väl förtrogna med hypnos. Planen var att väcka infödingen gradvis och försöka ta hypnotisk kontroll över henne medan hon fortfarande befann sig i halvsovande tillstånd. De sju psykiaterna var eniga om att det borde kunna lyckas.
Man injicerade också en drog, som hade likheter med skopolamin, men utan att ha denna giftiga alkaloids biverkningar. Drogen åstadkom muskelavslappning och mattighet, ett tillstånd av overklighet och beroende. Medicinsk expertis garanterade att drogen inte skulle skada den chaanjelska organismen.
Men först underrättade man Arvid om vad som skulle göras och bad honom meddela chaanjel att alltsammans skulle avbrytas och de fem fångarna genast återsändas till Chaan om chaanjel gick med på de förut ställda villkoren. Arvids svar var kort:
--- Vi har redan meddelat vår inställning.
Han använde ordet "vi" och markerade därmed definitivt sitt avståndstagande från det jordiska.
Infödingen väcktes långsamt upp, vilket skedde på så sätt att man gav ett motgift mot bedövningsgasen och samtidigt stimulerade organismen med en enkel hjärt-lungmaskin. Hon vaknade sakta och började röra på sig, gav ifrån sig en djup suck och mumlade något. Den främste av de närvarande psykiaterna började genast tala, lågt och suggererande. Han var erkänt skicklig som hypnotisör och hade ett fullständigt förtroende för sin förmåga att ta kontrollen över en annan persons psyke. Men denna person var inte mänsklig.
Hon öppnade sina djuriskt mänskliga ögon och studerade honom lugnt och utan minsta spår av den förvirring, som en människa skulle ha känt i en motsvarande situation. Hon hade blixtsnabbt sövts ner i ett rymdskepp femtio ljusår och fjorton månader bort, men visade inte minsta spår av desorientering.
Milt och fridfullt studerade hon dem alla, en efter en och tycktes inte lyssna på psykiaterns suggestiva stämma. Sedan log hon, lätt och överseende.
--- En spruta, fort, mumlade en läkare och tog emot sprutan med den skopolaminliknande drogen.
Men när han grep efter en luden arm för att sätta kanylen i dess
armbågsven fanns där ingen arm. Där fanns ingen kropp. Bordet var
tomt.
