med mjöl. Hjälp hade kommit i yttersta stund liksom genom ett under. Inte långt från herr Kolbjörns kyrka, på ett näs, som sköt vasst ut i sjön och kallades Saxudden, hade sedan långliga tider legat en gammal bondgård. Den var nu nerbränd och utplundrad, men ägaren, som var en sjuttioåring, hade sådan kärlek för gården, att han inte kunde förmå sig att lämna den. Hos honom hade stannat hans gamla hustru, en liten sonson och en sondotter. Dessa hade en tid uppehållit livet med fiske, men stormen hade en natt förstört deras don, och sedan dess sutto de bland spillrorna och väntade hungersdöden. Medan de så bidade, kom bonden att tänka på sin hund, som låg ibland dem, tåligt försmäktande. Han rev till sig en påk, och med sina sista krafter slog han hunden för att driva bort honom, ty han ville inte, att djuret skulle dö för vad som inte angick det. Men vid slaget tjöt hunden högt och sprang undan. Hela natten strök han under ihärdigt tjut runtom gården. Och han hördes långt ut på sjön, och innan ännu dagen var ljus, rodde fru Lucia, som vägletts av skallet, in mot land med räddning och hjälp. Ännu längre bort låg ett litet muromgivet hus, där några heliga kvinnor bodde, som hade lovat Gud att aldrig lämna det. För dessa fromma systrar hade de krigförande haft så mycken försyn, att de inte hade skadat dem själva eller deras hus, men allt deras vinterförråd hade de berövat dem. Det enda, som de hade fått behålla, var ett duvslag fullt av duvor, och dessa hade de slaktat en för en, tills bara en enda återstod. Men denna duva var mycket tam, och de fromma kvinnorna höllo den så kär, att de inte ville förlänga livet genom att äta den, utan öppnade buren för den och skänkte den friheten. Då steg den vita duvan först högt mot skyn, sedan slog den ner och satte sig på takåsen. Men då fru Lucia rodde förbi utmed stranden, spanande efter någon, som behövde hjälp, såg hon duvan och förstod, att där den fanns, där måste det ännu finnas människor. Och hon landsteg och skänkte de fromma kvinnorna så mycken mat, som de behövde för att genomleva vintern.