bort den förtrytelse, som förra kvällen hade plågat honom. Hans hustru hade under morgonens drömmar visat sig för honom i stor mildhet och ljuvhet, och han förundrade sig nu över sig själv, som hade känt sig hågad att sända henne till ett hårt och nesligt straff. »Kanske att det inte står så illa till, som fru Rangela har intalat mig,» tänkte han. »Visserligen kan jag inte behålla henne som min hustru, om hon har förskingrat min egendom, men det må vara tillräckligt att sända hem henne till föräldrarna utan annat straff.» Då han utträdde ur sin kammare, möttes han av sina åtta barn, som förde honom med sig till gästabudssalen. Där sutto hans män redan bänkade och inväntade otåligt hans ankomst för att få gripa sig an med måltiden. Ty borden framför dem dignade under alla slags kötträtter, nygräddat bröd, nykärnat smör, helstekta fiskar och annan härlig mat. Fru Lucia satte sig utan att visa någon ängslan vid sin mans sida; dock var hon inte befriad från all oro, ty fastän hon hade kunnat i hast laga till mat, var hon alldeles utan öl och mjöd, som inte så fort kunna framställas. Och hon var rätt oviss om herr Eskil skulle anse sig väl förplägad vid en frukost, där dryckesvarorna fattades. Men då märkte hon på bordet framför sig den stora kopparkannan, som den heliga jungfrun hade burit. Den stod där fylld till randen av doftande vin. Åter kände hon sig innerligen glad över det barmhärtiga helgonets beskydd, och hon bjöd herr Eskil av vinet, allt under det att hon berättade honom hur det kommit till Börtsholm, vartill han lyssnade med allra största förundran. Då herr Eskil ett par gånger hade smakat på vinet, som dock denna gång inte verkade sövande, utan endast livande och förädlande, tog fru Lucia åter mod till sig och berättade för honom om sin resa. Herr Eskil satt mycket allvarsam till en början, men då hon kom att berätta om prästen, herr Kolbjörn, utbrast han: »Herr Kolbjörn är en trogen vän till mig, fru Lucia. Jag är av hjärtat glad, att ni kunde stå honom bi.» På samma sätt befanns det, att storbonden på Saxudden hade varit herr Eskils kamrat i många fälttåg, att ibland de