fromma kvinnorna hade funnits en av hans fränkor, och att Lasse krämare i köpstaden var den, som brukade skaffa honom kläde och vapen från utlandet. Innan fru Lucia hade slutat tala, var herr Eskil inte blott färdig att förlåta henne, utan henne innerligen tacksam för att hon hade hulpit så många av hans vänner. Men den ångest, som fru Lucia hade genomgått under natten, trängde sig på henne än en gång, och hon hade gråt i rösten, då hon till sist yttrade: »Nu tyckes det mig själv, käre herre, att jag har handlat mycket illa, som utan att spörja er om lov har skänkt bort er egendom. Men jag ber er betänka min stora ungdom och oerfarenhet och fördenskull förlåta mig.» När fru Lucia talade så och herr Eskil nu besinnade, att hans hustru ägde så stor fromhet, att en av himlens bebyggare hade återtagit sin jordiska skepnad för att komma henne till hjälp, och när han vidare betänkte hur han, som ville gälla för att vara en vis och genomskådande man, hade misstänkt henne och varit färdig att låta sin vrede bryta ut över henne, erfor han en sådan hjärtans blygsel, att han sänkte ögonen och inte var i stånd att svara henne med ett ord. Då fru Lucia såg honom sitta tyst med nedböjt huvud, blev hon åter förskräckt och hade helst velat fly gråtande från sin plats. Men då kom, osedd av alla, den barmhärtiga Sankta Lucia in i salen, smög sig intill den unga frun och viskade i hennes öra vad hon vidare borde säga. Och dessa ord voro just de, som fru Lucia hade önskat uttala, men utan himmelsk tillskyndelse hade hon i sin blyghet väl aldrig kommit sig för därmed. »Än en sak ville jag bedja er om, min käre herre och husbonde,» sade hon, »och det vore, att ni mera ville dväljas i hemmet. Då skulle jag aldrig komma att handla mot er vilja, och likaså skulle jag då kunna visa er all den kärlek jag känner för er, så att ingen förmådde tränga sig emellan er och mig.» När dessa ord voro sagda, märkte alla, att de voro högeligen i herr Eskils smak. Han höjde huvudet, och den stora glädje han kände förjagade hans blygsel. Han ämnade just ge sin hustru det huldaste svar, då en av fru Rangelas fogdar rusade in i gästabudssalen. Han förtäljde