med skyndsamma ord, att fru Rangela i tidig morgonstund hade rest till Börtsholm för att hinna övervara fru Lucias bestraffning. Men på vägen hade hon mött några bönder, som länge hade hatat henne för bropenningarnas skull, och då dessa hade råkat henne i nattens mörker, åtföljd av en enda tjänare, hade de först skrämt denne på flykten, sedan hade de dragit fru Rangela av hästen och jämmerligen mördat henne. Nu var fru Rangelas fogde ute på jakt efter mördarna, och han begärde, att herr Eskil måtte sända ut män, också han, för att bistå vid sökandet. Men då reste sig herr Eskil och talade med sträng och hög röst: »Det förefaller, som vore det mest passande, att jag nu gåve min hustru svar på hennes böner, men innan jag gör detta, vill jag först vara färdig med fru Rangela. Och nu säger jag, att för min skull må hon gärna ligga ohämnad, och ingalunda vill jag sända ut mina tjänare till att öva blodsverk för hennes skull, ty jag tror för visso, att hon är fallen på sina gärningar.» Då detta var sagt, vände han sig till fru Lucia, och nu var hans röst så mild, att man knappt hade kunnat tro, att en sådan ton bodde i hans strupe. »Men min kära husfru vill jag nu svara, att jag gärna förlåter henne, liksom jag hoppas, att hon måtte urskulda min häftighet. Och eftersom det så är hennes önskan, skall jag bedja konungen, att han väljer en annan än mig till sin rådgivare, ty jag vill nu inträda i tjänst hos två ädla damer. Den ena av dessa skall bliva min hustru, den andra den heliga Lucia av Syrakusa, åt vilken jag vill uppsätta altaren i alla de kyrkor och kapell, som jag äger på mina gods, bedjandes henne, att hon hos oss, som i nordens köld försmäkta, måtte bibehålla brinnande den själens flamma och ledstjärna, som heter barmhärtighet.» *** Den trettonde december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som lågo spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar