ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade på håret en grön krans med brinnande ljusblommor, och hon väckte alltjämt de sovande med en varm, doftande dryck ur sin kopparkanna. Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrusna nejder tilldragande och soliga mitt i hårda vintern.