50 CONRAD FRISTEDT men år 1880 iakttogos de rätt ofta i Sillerud, och numera skjutas varje år ej så få inom vår provins. Tnsektätare och gnagare äro talrikt representerade. Bland de senare hava vi att ånyo omnämna ett däggdjur, som helt och hållet blivit utrotat icke blott i Värmland, utan i hela vårt land, nämligen bävern (Castor fiber). Den har i forna tider varit allmän över hela Sverige ända ned till Skåne, men är, som nämnts, numera fullständigt försvunnen. Den sista bäver, som är känd från Värmland, sköts i Klarälven vid Likenäs i Dalby socken år 1833. Att den förekommit allmänt på flere ställen inom provinsen, därpå tyda sådana namn som Bjur(bäver)sjön, Bjurbäcken, Bjurhöjden och Bjurkärn o. s. v. Framlidne disponenten V. Tiberg, som med synnerligen livligt intresse omfattade naturvetenskaperna, har i tidskriften »Värmland Förr och Nu» för år 1908 redogjort för åtskilliga bäverfynd, som han gjorde vid grävningar av en mosse i närheten av Långbansjön. Med anledning av vad han där fann, gav han fyndorten namnet Bävermossen. Bäverbitna trästycken därifrån överlämnade han bl. a. till Värmlands Naturhistoriska och Fornminnesförenings museum. Bland de s. k. vandringssorkarna är fjällemmeln (Myodes lemmus) den bäst kända. Han tillhör inom Skandinavien egentligen fjällen, särskilt dem vid norska gränsen, men har även tidvis haft fast stamhåll i Värmlands nordligaste delar. Flere gånger har han företagit vandringar söderut och då uppträtt massvis. Så iakttogs ett stort lemmeltåg, som utgick från Norge, hösten 1876, och det trängde ned ända till Råda i Ekshärad samt til Nyskogas och Vitsands skogsbygder. Sommaren därpå var fjällemmeln allmän i Nyskoga, där tydligen en del av tåget stannade kvar och åtminstone för en tid bosatte sig. Från år 1868 är även ett dylikt lemmeltåg känt, men ej heller detta nådde fram till södra Värmland. Anledningen till dessa utvandringar torde vara »överbefolkning» och brist på föda i hemorten. De vida mindre, skiffergrå skogslemlarna (Myodes schisticolor), även kallade blåmöss, äro troligen stationära i norra Värmland, särskilt Norra Finnskoga, där de varit synliga vid flera olika tillfällen. Emedan de mestadels hålla sig dolda om dagen och äro