VäÄrmLands DJURVÄrLD 51 i rörelse nattetid samt i sin färg hava ett gott skydd, undgå de lätt vår uppmärksamhet. Sannolikt är skogslemmeln allmännare i Värmland, än vad fyndorterna angiva. Artens massvisa uppträdande vissa år, speciellt 1905, får man dock tillskriva invandring från andra områden. Ett sådant skogslemmeltåg utgick från Norge till Norra Finnskoga, varifrån det sträckte sig nedåt Höljåns utlopp. Ett annat utbredde sig över Värmlands östra och nordöstra delar ända ned till Persberg över Lesjöfors och Långbanshyttan samt västerut till Uddeholm. Bland fåglarna torde få arter vara särskilt utmärkande för provinsen, och många av dem, som upptagas i dess fauna, äro sådana, som besöka oss endast under flyttningstiderna eller av någon tillfällig anledning — vanligen vinddrivna — förirrat sig hit. Tack vare rikedomen på stora och små, ofta för oroande inkräktare väl skyddade vattendrag, intaga sjöfåglarna en framstående plats inom Värmlands fågelvärld. Ofta påträffas t. o. m. här häckande fåglar, som egentligen höra havet till. Särskilt omtyckta tillhåll äro vissa ögrupper i Vänern, framför allt kring Näset, såsom Lurö m. fl. Här på Lurö-holmarna hava simfåglar och vadare från det inre landet och havskusterna stämt möte. Här vandrar i all sämja tofsvipan bredvid rödbenan, och viggen håller ofta tillgodo med lokaler, som förut inkräktats av måsar och havstrutar. Den från våra kuster välkända strandskatan höres på långt håll snart sagt från varje skär, och högt uppe bland ljungtuvorna häckar den vackra bläsanden. Av rent nordiska fåglar, vilka, om ock mera sällan, häcka inom provinsen, kunna vi anföra lavskrikan (Garrulus infaustus), gransångaren (Ficedula abietina), tretåitga hackspetten (Picus tridactylites) samt gråspetten (P. canus). Bland ekregionens småfåglar äro särskilt att nämna gulärlan (Motacilla flava), trädlärkan (Anthus arboreus), blåmesen (Parus