70 HJ. SJÖGREN Granulitområdena kring Nordmarkens och Tabergs gruvfält, kring sjöarna Långban och Yngen, och Saxåfältets lerskiffrar äro utskilda. Graniterna äro uppdelade i granit och gneisgranit, d. v. s. fullt massformiga och parallellstruerade graniter, men intet försök göres till en geognostisk indelning, varken av massformiga eller parallellstruerade bergarter. En beskrivning till den geologiska kartan över Filipstads bergslag trycktes först tjugu år senare, nämligen 1871 [8 a]). Icelström framhåller där malmernas samband med hälleflintan, vilket generaliseras sålunda: »Hvar hälleflinta finnes, där finnes äfven järnmalm och tvärtom». Till hälleflintan höra malmfälten vid Persberg, Nordmarken, Taberg, Nykroppa, Svartsång och Gåsborn; varje fält har en terräng av hälleflinta. Malmerna äro ordnade på »streck» och äro liksom gneisen och hälleflintan lagerbildningar. Undantagsvis kan enligt Igcelström även den granitartade gneisen (— Filipstadsgraniten) innehålla järnmalmer, och dit räknar han de mindre fälten, Mörkhult, Limkärns och Finnshyttefälten, vilka man sedermera funnit tillhöra brottstycken av granulit, inneslutna i Filipstadsgranit. Dolomitstockarnas malmföring längs Filipstads bergslags östra gräns vid Born, Pajsberg, Långban m. fl. ställen omnämnes även. Av stor praktisk betydelse voro IGelströms undersökningar av de värmländska manganmalmerna. Dessa malmer voro tidigare föga uppmärksammade; deras mineralogiska natur var till och med okänd, intill dess att Icelström visade, att de i några fall bestodo av hausmannit, i andra fall av braunit. Sedan Igelström fäst uppmärksamheten på deras praktiska värde för järntillverkningen, kastades de ej längre på varphögarna utan tillgodogjordes i stigande utsträckning vid Långban, Pajsberg, Nordmarken och Jakobsberg. Av vetenskapligt intresse äro dessa malmer på grund av de sällsynta mineral, ofta innehållande bly, arsenik eller antimon, av vilka de åtföljas. Många av dessa mineral, såsom gediget bly, pyrochroit, monimolit och manganofyll från Pajsberg, pyroaurit från Långban, diadelfit och hämafibrit från Nordmarken, plumboferrit och manganepidot från Jakobsberg, upptäcktes och beskrevos av IGelström. Den gamle mineralogen, hemmansägaren och gruvletaren, som från sin avlägsna bondgård