VÄrmLands GEOLOGI OCH GEOGRAFI 73 mellersta delar. Den blir i sina övre delar mera granitisk och övergår flerstädes till fullkomlig granit, ofta grovt medelkornig, oligoklasrik, titanit- och amfibolförande, t. ex. söder om Kristinehamn och i östra Ekshärad. Östra delen av Värmland förlade Törnebotim till en högre avdelning av urberget, som karakteriserades av urgraniter, granuliter med kalkstenar och malmer, urlerskiffrar och genombrytande graniter. Emellertid ändrades under 1890-talet uppfattningen i den riktningen, att stratifikationsteorien icke längre blev hållbar för urbergets gneiser. Det befanns icke längre möjligt att betrakta gneisernas skiffrighet som en lagerstruktur; vidare kunde man icke på något ställe påvisa diskordanser av samma slag, som skilja lagerserierna inom verkliga sedimentformationer; icke heller kunde några bottenkonglomerater anträffas. Tvärtom fann man, ju längre undersökningarna av mellersta Sveriges urberg fortskredo, en fullkomlig konkordans mellan den s. k. äldre gneisformationen och den som yngre betraktade granit-granulitbildningen. Därtill kom, att läran om den regionala metamorfosen på 1890-talet började vinna allt större insteg och tillämpas även på urberget. Det nära sambandet mellan urgraniter och de omgivande gneiserna, vilket redan framhållits av Törntebotim, och som föranledde denne att betrakta dessa graniter såsom tillhörande en äldre period, d. v. s. gneisavdelningen i motsats till granuliterna och de genombrytande graniterna, förklarades enligt metamorfosläran på det sätt, att båda bergartsserierna ursprungligen varit likartade, men att de i olika grad träffats av den regionala metamorfosen. Man ansåg sig finna alla graderna av en regionalmetamorfisk serie, vars huvudtyper voro: a) kataklatiskt deformerade graniter, b) ofullständigt granulerade graniter med ögongneisartad utveckling och e) jämnkorniga, helt omkristalliserade bergarter av järngneisstruktur [21]. På alla dessa leder i serien ansåg man sig finna exempel i Värmland. Denna åskådning förklarade på ett tilltalande sätt det intima sambandet och övergångarna mellan gneiser och urgraniter, varpå man i Värmland ser så många exempel; vidare de linsformiga