VÄRMLANDS GEOLOGI OCII GEOGRAaFI 75 sernas struktur, vilken man hittills företrädesvis tagit sikte på, kan däremot icke förklara deras zonala arkitektur och pseudostratigrafi eller gneisterrängernas sammansättning av talrika zoner av olika kemisk natur, bestående av omväxlande mikroklin- och plagioklasbergarter. Läran, att gneisterrängerna äro metamorfa derivat av graniter, eventuellt även av granuliter, är ohållbar. Det enklaste antagandet är, att gneisernas viktigaste karaktärer äro primära. Deras kemiska sammansättning hänvisar dem otvetydigt till magmabergarterna och deras arkitektur och pseudostratigrafi till att de stelnat under rörelse. Gneisformationer av det slag som de värmländska få betraktas som abyssiska bildningar. Gentemot graniter av Filipstads- och Örebrogranittyperna får man ställa urgraniter, som förete övergångar till gneiskaraktärer och ej förete intrusivkontakter. Det torde vara sannolikast, att dessa gneisgraniter ävensom de verkliga gneiserna äro stelnade på stort djup, på undre sidan av en tidigare befintlig jordskorpa, vilken sedermera helt och hållet fallit offer för denudationen. Bergarternas utbredning. Av Forselles’ och ännu tydligare av Törnebolms berggrundskartor framgår, att urberget i Värmland med avseende på dess petrografiska beskaffenhet kan indelas i tre zoner eller områden: A) Västra Värmland mellan norska gränsen och en linje, som utmärkes av sjöarna Kymmen, Rottnen och de två nedre Frykensjöarna till närheten av Karlstad. Detta område karakteriseras av växlande grå, s. k. bandade gneiser och röd gneis eller järngneis samt underordnad granulit, glimmerskiffer, graniter av flera åldrar och diorit; detta område har således en jämförelsevis växlande sammansättning. B) Mellersta Värmlands järngneisområde, beläget mellan den nyssnämnda linjen i väster och en linje, som i stort följer Klarälven från Norra Finnskoga ned till Rådasjön och därefter fortsätter i SSO-riktning till trakten av Kristinehamn. Denna linje är densamma, vars fortsättning söderut skiljer västra Sveriges järn-