76 HJ. SJÖöGREN gneisområde från östra Sveriges mera granitiskt sammansatta bergartskomplex. Detta område är i hög grad enformigt och intages så gott som uteslutande av järngneis och av den därmed förbundna hyperiten. C) Östra Värmland, beliget öster om nyssnämnda gränslinje, vilket har en mera omväxlande sammansättning än de föregående; gneiserna träda där tillbaka, och berggrunden utgöres i övervägande grad av graniter av olika åldrar, granulit och grönstenar samt i underordnad mängd kvartsit, porfyroid o. s. v. Vi vilja i det följande något närmare betrakta vart och ett av dessa sålunda definierade områden. A. Västra Värmlands gneisområde. Trakten mellan norska gränsen och Glafsfjorden intages av omväxlande grå, bandade och röda gneiser, vilkas parallellstruktur i allmänhet är flack, stundom svävande. Det var deras flacka stupning i förening med den utpräglat tydliga parallellstrukturen, som gav Törnebohm anledning att här söka nyckeln till lagerföljden inom urberget. Arkitekturen inom gneisdistriktet är utpräglat zonformig, d. v. s. de olika bergartslederna framstryka i jämnbreda zoner, den ena bredvid den andra. På grund av dessa zoners persistens, såväl i stryknings- som fallriktningarna, uppstår en pseudostratigrafi med antiklinaler, skålar och kupoler. Den röda järngneisen vid Töcksmark uppfattades av Törnebohm som en kupol, kring vilken skiffrigheten hos den omgivande bergarten stupar åt N, NO och SV. Törnebonm ansåg också, att denna järngneis »torde vara bland det allra äldsta som öfverhufvud är kändt af jordens fasta massa». Ett annat, ännu tydligare exempel på en dylik pseudostratigrafi erbjuder den »skålbildning», vars centrum är beläget på västra sidan av södra Glafsfjorden. Den yttre kanten av denna skål bildas av den jämnbreda zon av granulit, delvis glimmerskifferartad, som från Svanskog vid Dalslandsgränsen stryker mot norr till Stora Gla och där, med böjning åt öster, fortsätter till Glafsfjorden och sedan mot sydväst till Värmelens sydvästra gren. Pseudostupningen är på alla ställen inåt,