VÄRrRMLANDS GEOLOGI OCh GEOGRAFI 77 bildande »en stor, flat skiktskål, så tydlig och regelbunden, som man sällan träffar någon inom vårt lands urterritorium» (Törnebotnim [17]). Det inre av »skålen» intages av gneisgranit och ett par därmed förbundna massiv av gabbrodiorit, de enda större dylika i västra Värmland. Området mellan Värmelen och Fryken intages av den mäktiga zon av grå hornblendegneis, som, kommande från Värmlandsnäs, med allt större och större bredd fortsätter åt norr och nordväst över Mangskog och Gunnarskog och som norr om Arvika bildar berggrunden i hela detta område ända mot norska gränsen. På Värmlandsnäs, vars östra del huvudsakligen intages av den grå hornblendegneisen, växla i övrigt röda mikroklin- och grå plagioklasgneiser, de senare ofta amfibol- och granatförande. Strykningen är inom detta område ganska vacklande; sålunda är den på Värmlandsnäs N—sS eller NNV-—SSO med brant stupning, oftast åt V; i området mellan södra Värmelen och nedre Fryken, där en omböjning av strykningen sker, är den delvis O—V, för att längre mot norr, från Brunskog och Arvika ända upp mot riksgränsen, bliva tämligen konstant NV—5SO. Till västra Värmlands gneisbildning får även räknas den granulit- och glimmerskifferartade utbildningsfacies, som i ett 5 till 10 km. brett bälte sträcker sig i sydvästriktning från Bogen nära riksgränsen, framlöper söder om Kymmen och utkilar i spetsar i närheten av Rottnen. Rådande är en tämligen grovskiffrig, något fältspatförande och följaktligen gneisig glimmerskiffer; den torde kunna parallelliseras med Glavaskiffern; båda underlagras av grovflasrig gneis. Såsom kännetecknande för västra Värmlands gneisområde kan man anföra växlingen mellan sura mikroklin- och basiska plagioklas-amfibolgneiser; dessa gneisers övergångar till motsvarande bergarter med mera granitiska habitus i norra Dalsland;, uppträdandet av differentiationer av granulitisk och glimmerskifferartad habitus inom gneiserna, åtföljda av gneisgranitiska utbildningsfacies; en band- eller zonartad arkitektur hos bergartskom- o d plexerna med över stora sträckor mera flack skiffrighet, än som man vanligen påträffar inom lFennoskandias urberg.