78 HJ. SJÖGREN B. Norra och mellersta Värmlands järngneisområde. Öster om detta område vidtager det stora bälte av järngneis, som, med en bredd av 30 till 50 km., i riktningen NNV—sSSO genomdrager hela Värmland från Norra Finnskoga till Vänerns strand mellan Karlstad och Kristinehamn. Samma bergart fortsätter åt söder på andra sidan om Vänern, genom Västergötland, västra Småland och norra Skåne; norrut fortsätter den inåt Norge till trakten av Elverum och Aamot vid Glommen, där den försvinner under Sevegruppens sparagmitbildningar. Järngneisområdet är vida mera enhetligt uppbyggt än gneisområdet i västra Värmland, i det att den typiska järngneisen är i hög grad dominerande. Likaledes är skiffrighetens orientering mera konstant, med en strykning, som i det hela överensstämmer med järngneisbältets längdutsträckning i NNV—5SSO, och en i allmänhet ganska brant stupning mot ONO. Likväl är järngneisen i sig själv ingen enhetlig bergart, utan företer en tät och i viss mån regelbunden växling av bankar av röd mikroklingneis och ljusgrå plagioklasgneis. Det som är karakteristiskt för järngneisbildningen och som oaktat de kemiska olikheterna stämplar den som en enhetlig formation, är dess karakteristiska, skarpkristalliniska gry. Grövre, mera granitiska partier förekomma dels inuti järngneisen, dels på gränsen mot gneisgraniter och bilda övergångsfacies till de senare. Såsom differentiationsfacies inom järngneisområdet får man uppfatta de i det föregående omnämnda kvartsitbildningarna vid Horrsjöberget, förande kyanit, rutil, zirkon, pyrofyllit, lazulit, vid Ruskåsen i Ny socken (möjligen sammanhängande med den föregående) och vid Gråvelberget i Sunne socken. Likartade kvartsitiska utskiljningar uppträda flerstädes inom södra Sveriges järngneisområde; av dessa är Västanå inom Kristianstads län, med samma mineralföring som Horrsjöbergets, den mest bekanta. Andra avvikande gneisfacies äro de, som uppträda i nordligaste delen av provinsen inom Dalby och Norra Finnskoga socknar, där finkorniga, röda eller grå granulitiska gneiser, delvis porfyriska, jämte glimmerskiffer, dominera över den normala järn-