VÄRrRMLANDS GEOLOGI OCH GEOGRAaFI 95 av de nyssnämnda större sjöarna äro framkallade genom bristningar och sänkningar inom urbergsplattan. På östra och västra sidan om slättlandsområdet och begränsade mot detta av de förut nämnda huvudförkastningarna, har man de sönderbrutna platåområdena, vilka alltså intaga dels hela västra Värmland, väster om Byälven och Frykensjöarna, dels östra Värmland, förnämligast Filipstads och Karlskoga bergslager. Mot norr är begränsningen mindre tydlig, och en övergång från den ena typen till den andra äger här rum, så att det sammanhängande slättlandet är försvunnet ungefär vid Nyed och Nedre Ullerud. Dessa delar av landskapet, som höja sig över sänkningsfälten, förete en helt annan landskapstyp än de senare, oaktat den relativa höjdskillnaden kan vara ganska obetydlig och ofta ej uppgå till mera än 50 eller 100 m. Ofta framträda förkastningslinjer och brottzoner tydligt i topografiens huvuddrag, medan dennas detaljer mer eller mindre äro beroende på de ojämna verkningarna av vittring och denudation. Det karakteristiska är terrängens uppdelning i en mängd kullar och smärre höjder, skilda genom dälder och fördjupningar. Detta är resultatet av de eroderande krafternas inverkan på den sönderspruckna prekambriska denudationsytan, vilken inom sänkningsområdena varit skyddad och därför därstädes återfinnes mera i sitt ursprungliga tillstånd. Kännetecknande för ett sådant område är vidare, att de högre belägna partierna inom området ligga ungefär på lika höjd. Denna höjd motsvarar den ursprungliga subkambriska denudationsytan, som nu genom dalgångar, ofta av betydande djup, är starkt uppdelad. Reliefformerna inom ett sådant område äro i huvudsak utskulpterade under den långa denudationsperiod, som faller mellan den tidigare paläozoiska transgressionen och kvartärtiden. Tidigt befriades i dessa trakter den subkambriska denudationsytan från de skyddande kambro-siluriska avlagringarna och utsattes för det rinnande vattnet och andra eroderande krafter. En ny denudationscykel tog sin början. Förkastningar, sannolikt av hög ålder, gåvo anledning till ett antal brottzoner och svaghetslinjer, längs vilka erosionsarbetet underlättades, och härigenom skapades dal-