VÄrmLands GEOLOGI OCH GEOGRAFI 97 korsat av ett oregelbundet nätverk av sprickdalar, vilkas huvudriktning närmast norska gränsen är N—S, längre åt öster NV— SO. Höjdskillnader i reliefen på 150 m. äro vanliga. En del av dalgångarna intages av större sjöar, vilka i flertalet fall äro långsträckta, med sprickdalstyp. Sjöarna äro utmärkta genom oregelbundna former, med talrika uddar och öar och växlande djup. Såväl bergplatåerna som dalarna äro dessutom beströdda med tusentals småsjöar och tjärnar. Att dalar och de större sjöarna äro framkallade genom sprickor, är så mycket tydligare, som de äro oberoende av bergarternas skiffrighet, vilken inom detta område mest är flack eller svävande. Inom sådana områden, där en utpräglad skiffrighet förekommer hos bergarten och stupningen dessutom är större, framträder en särskild ytskulptur med talrika små dalar och höjder, orienterade efter bergartens strykningsriktning, varpå ytreliefen inom den kvartsitiska glimmerskiffern mellan Stora Gla och Glafsfjorden lämnar ett vackert exempel. En sådan topografi kan kallas stratigrafisk i motsats till den tektoniska, framkallad av sprickor, vilken bestämmer de större huvuddragen i reliefen. Platåområdet, beläget öster om det centrala sänkningsfältet, omfattar huvudsakligen Filipstads och Karlskoga bergslager. Även detta omräåde är till stor del beläget mellan 200 och 400 meter kurvan; en del av dess västra område liksom nästan hela Karlskoga ligger dock under 200 m. Reliefen är här en annan än västra Värmlands. De tektoniska linjerna äro mindre skarpt framträdande, dalarna hava mindre sprickdalskaraktär, sjöarna äro mindre långsträckta. En utpräglad och nästan rätlinig dalgång av 40 km. längd intages dock av småsjöarna Lersjön, Daglösen och Stora Lungen. En ännu mera typisk sprickdal är Lokadalen, gående i nord—sydriktning, trång och ställvis med lodräta väggar. Flerstädes kan man iakttaga, att Filipstadsgraniten har en benägenhet att förklyftas i bestämda riktningar, vilket ger anledning till uppkomsten av mer eller mindre markerade dalbildningar. Höjddifferenserna kunna vara lika stora som i västra Värmland, men höjdernas liksom däldernas konturer äro mjukare, och det förefaller, som om reliefen skulle Värmland. 1I. mis 7