g98 HJ. SJÖGREN vara mera framkallad av den olika motståndskraften hos bergarterna, vilka äro mycket växlande, än av tektoniska störningslinjer. En sådan stratigrafisk topografi, som utvecklats i västra området mellan Stora Gla och Glafsfjorden, saknas här alldeles, då inga bergarter med utpräglad skiffrighet eller med växling mellan hårdare och lösare lager förekomma. De av granit uppbyggda höjderna förete, i de fall då bergarten icke har någon utpräglad förklyftning, gärna mjuka, rundade former, svarande mot denna bergarts inre homogenitet och likformighet. De nu tecknade topografiska typerna fortsätta mot norr ungefär till Rådasjöns och Rottnens breddgrad. De isolerade bergpartierna sammansluta sig mer och mer till ett sammanhängande högland, och reliefdragen bliva grövre, i samma mån som landets medelhöjd blir större. Detta blir i ännu högre grad fallet, ju mera man fortskrider mot norr; reliefen blir alltmera norrländsk. Topografien i det nordliga Värmland behärskas av de båda parallella dalarna, Klarälvsdalen och Övre Fryksdalen. Ju längre mot norr man kommer, desto större bliva de topografiska motsatserna, och höjddifferenserna mellan dräneringsnivån och de omgivande bergen växa. I Ekshärads socken, där Klarälven ligger på 135 m. höjd, uppstiga helt nära bergshöjder till 430 m., således en differens på 300 m. I Dalby och Finnskoga, där Klarälvens nivå ligger mellan 160 till 200 m., uppstiga höjderna å ömse sidor om älven till 650 m. höjd, således med höjdskillnader på 400 till 450 m. Höjdskillnaderna inom Fryksdalens vattensystem äro ej fullt så betydande; dock finner man i omgivningarna av Röjdån, Frykensystemets viktigaste tillftöde, som vid Östmark ligger omkring 9o m., höjder, som överstiga 500 m. Klarälven. Övre Värmlands älvdal företer landskapets kraftigast utbildade reliefform; dalen är särskilt anmärkningsvärd genom sin längd och sin utpräglade rätlinighet. Dalsträckningen förefinnes redan i Värmlands nordvästliga hörn, där den intages av Höljån. Vid Norra Finnskoga kapell tillstöter från östra sidan Klarälven, men först nedom Brattmon antager dalen denna konstanta riktning mot S 30° Ö, som den bibehåller, även sedan Klarälven vid Edebäck funnit en västligare riktning genom Munk-