VÄrRmLAandDs GEOLOGI OCH GEOGRrRariI 99 forsdalen. Som en i topografien markerad linje kan älvdalen följas ännu nedåt Kristinehamn. den begränsas längs större delen av sitt lopp av parallella och rätliniga sluttningar, strykande i dalens huvudriktning. En dalgång av detta slag har säkerligen floderosionen att tacka för sin urholkning, den har sannolikt till sitt läge bestämts av en sprickzon i berggrunden. Detta bestyrkes därav att Sten De Geer vid Ulvsheden på östra dalsluttningen i en lodrät bergvägg, strykande noga i dalens riktning, funnit en praktfull rivningsbreccia [31]). Utgrävningen av dalgången faller utan tvivel helt i prekvartär tid. På grund av sin fattigdom på sjöar och sina biflödens förhållanden har Klarälvsdalen karaktären av en erosionsdal. De större tillflödena, vilka alla inkomma från öster, bilda större eller mindre vattenfall i närheten av älvdalen. Götån sänker sig 50 m. under de närmast älvdalen belägna kilometerna. Halgån bildar det stora Brattfallet, och Likån bildar ett fall på tiotals meter i närheten av älven; Tåsa älvs största fall, Digerfallet, är beläget på ett par km:s avstånd från Klaran. Detta konstanta förhållande beror på huvudälvens starkare erosionsförmåga jämfört med den, som utvecklas av tillflödena. Klarälvens största märkvärdighet är dess för svenska vattendrag ovanliga lopp, utmärkt av talrika och regelbundna älvkrökar (meandrar, serpentiner). Vid Vingängsjön i Dalby socken börjar detta serpentiniserande lopp men Dalen är ej blott i stort sett rak, utan Ailmim g Fig. 12. Klarälvens meander- lopp norr om Norra Ny kyrka. Efter Sten De Gerr. Skala 1:160.000. och fortsätter till Edebäck, utefter en sträcka av floddalen av 78 km. Hela denna sträcka framflyter älven på en fullständigt jämn bädd av sina egna sandavlagringar. Mäktigheten av dessa