VÄRMLANDS FORNMINNEN 115 triangulär genomskärning, än mera oregelbundet trapezformig. En annan olikhet är, att somliga exemplar äro fullständigt oslipade, medan andra visa spår av slipning ned mot eggen. Dessa senare tillhöra den yngre stenåldern, som just kännetecknas av att människan lärt konsten att slipa sina stenverktyg. Men detta är ej den enda förändring, Lihultyxan undergår. Den från det sydskandinaviska området hämtade slagtekniken lämpade sig nämligen icke rätt väl för de segare och ej så lätt klyvbara bergarter, som här funnos. Så småningom utvecklade sig därför ett annat tillvägagångssätt: den s. k. bultningen, varvid de skarpa kanterna genom ihärdig knackning avlägsnades, så att yxans övre del så småningom erhöll ett alldeles cirkelrunt tvärsnitt. Därigenom skapades trindyxan (fig. 15—16), vars typologiska utveckling ur Lihultyxan blivit fastställd genom en serie mellanformer. Till följd härav och genom ett omsorgsfullt studium av dess fyndnivå (framför allt i Närke och Uppland) har dess arkeologiska 2 3 ålder kunnat bestämmas till ti-Figt4. StKils Fig!s Skillnpg dig del av den yngre stenål- pjg fo. Munk- dern, ungefär motsvarande den forsförsta period, som Montelius i sin indelning av de förhistoriska tidsåldrarna i Norden antager hava föregått stenkammargravarna. Montelius anser, att denna slutat cirka 3000 år före Kristi födelse, och hänför dit flintyxorna med spetsoval genomskärning. Dessa förekomma visserligen rikligt i de södra landskapen, i Bohuslän och Västergötland, men däremot sällan i mellersta och norra Sverige. Det fåtal Värmland uppvisar av denna flintyxa — endast 3 ex. — bestyrker ytterligare, att det är trindyxan, som här ersatt densamma.1 Genom vissa övergångsformer kan man dock spåra j e5 1 Eu synnerligen märkligt fynd av trindyxor har gjorts i Ingersbyns torvmosse i