116 ERNST NYGREN den enas inverkan på den andra, i det att det cirkelrunda tvärsnittet under inflytande från den spetsnackiga yxan blir alltmera utdraget ovalt, och till slut kunna antydningar till smalsidor skönjas. Fig. 17. Ölseruds s:n. Därmed kan man säga, att en ny period inträtt. Hittills hava de värmländska redskapen företett ringa anknytningar söderut till det sydskandinaviska flintområdet. Dess äldsta typer hava utgjort förebilderna, men som vi sett, överfördes de på det inhemska materialet. Med den nu inbrytande döstiden — enl. Montelius 3000 — 2500 år f. Kr. — kommer Värmland på helt annat sätt i kontakt med denna kultur, och en rätt omfattande flintimport begynner. Sålunda förefinnes den tunnackiga flintyxan (fig. 17), som i Danmark hittats i stendösarna, den äldsta formen av stenkammargravar, i sammanlagt 40 ex., ett betydande antal, om man betänker, att varje flintstycke måste hitföras långväga ifrån, i de flesta fall ända från Skåne. Dessa yxor erbjuda ofta en synnerligen vacker anblick genom sin ovanliga längd — det största ex. i Värmland mäter 40 cm. — det vackra materialet, den omsorgsfulla slipningen och den ädla formen. Dylika hava med all säkerhet icke nyttjats till arbetsredskap, troligare då som stridsyxor eller religiösa symboler vid pFig 18. St Kils sn. offrandet till gudarna. Samtidigt begagnades fortfarande trindyxan, ehuru mest i Högeruds socken. C:a ett dussin sådana hava nämligen där anträffats omkring ett »offeraltare», en stor sten, vars övre del är ovalformat tillhuggen.