VÄrRmMLAands FORNMINNEN 117 sina senare utvecklingsformer. Slutprodukten av dessa är den tunnackiga stenyxan, en motsvarighet till och säkert fullt avsiktlig efterbildning av flintygan med samma namn. Att man därvid även i det inhemska materialet kunde skapa små mästerverk i fråga om konstskicklighet, visar originalet till den här i fig. 18 avbildade från Karlslund i St. Kils socken. Den följande perioden — gånggriftstiden (2500—2000 f. Kr.) — torde av mycket att döma varit ett brytningsskede, då gamla och nya kulturströmningar stredo om herraväldet. Om stegrad samfärdsel med södra Skandinavien tala mängden och den ökade spridningen av de tjocknackiga flintyxorna — så kallade, emedan nackens form blivit tjockare än under döstiden och tvärsnittets form mera regelbundet fyrkantigt. I nära anslutning till dessa omformas de »inhemska» stenyxorna, så att även de bliva tjocknackiga, och den här i fig. 19 avbildade från Säldebråten i Frykeruds socken är ett gott vittnesbörd om den höga yrkesteknik våra Fig. 19. Frykeruds : s 19: Dy förfäder besutto vid deras Fig- 20. Vit- Fig.21. Grums’ .. fd: sånds s:n. s:n. förfärdigande. Men människan förstår nu även att använda flintan till framställande av stickredskap, såsom spjut- och pilspetsar samt dolkar. Sådana hava säkerligen funnits redan förut av trä, ben eller horn, men till följd av det förgängliga materialet ej blivit bevarade i våra bygder. Mellan de första flintdolkarna och spjutspetsarna är dock ej alltid lätt att uppdraga gränsen. Kännetecknande för dem båda är det smala, långa, lansettlika bladet samt ytterst ringa antydan till tänge. Pilspetsarna utgöras ofta av helt lätt retuscherade flintspånor, men äro stundom omsorgs-