VÄRMILANDS FORNMINNEN 121 dyrbarhet gjordes nämligen i besparingssyfte eggen bredare än nacken, och i enlighet härmed omformades sedan de tjocknackiga flintyxorna. Rikast utvecklades emellertid den bladformiga flintan, framför allt dolkarna, av vilka nordborna förstodo att skapa verkliga mästerstycken, såsom fig. 26 utvisar. Genom sin omsorgsfulla tillhuggning och det vackert utsvängda skaftet är den ett talande vittnesbörd om våra förfäders goda smak och starkt utvecklade skönhetssinne. Utom pilspetsarna, som nu fingo ett hjärtformigt utseende och försågos med hullingar, användes flintan även för tillverkande av sågar eller halimånformiga redskap. Tvenne dylika äro funna vid Årjäng i Silbodals socken under en stenhäll och hava troligen nedlagts som offergåva. Vanligast av alla stenåldersfynd i Värmland är dock den simpla skafthålsyxan, som är funnen i sammanlagt 493 ex., vilket utgör nära hälften av samtliga stenredskap. Den tillhör denna period och har tydligen utvecklat sig ur de tidigare, vackra stridsyxorna, vilket mer eller mindre långt gående degenerationsformer bevisa. Denna enkla typ har dock troligen begagnats ganska lång tid in i bronsåldern, åtminstone i provinsens avlägsnare delar; ett ofullbordat exemplar, som visar, huru skafthålet åstadkoms, här troligen genom ihärdig nötning med ett rörformigt ben. Den allra märkligaste nyheten under hällkisttiden är dock den talrika förekomsten av megalit- (d. v. s. stora sten-)gravar i Värmland. Det är deras yngsta och sista utvecklingsform, hällkistan, som här uppträder, och antalet är förvånande stort, åtminstone 70 st. Sedan lång tid tillbaka hava dock dessa varit föremål för plundring och förstörelse av befolkningen, som trott sig däruti kunna finna förborgade skatter eller ock ansett hällarna mera passande till trappstenar och husgrunder. På grund av detta ramponerade skick äro deras särmärken nu ej så lätta att fastställa, och det är ej mer än två år sedan, som det första, fullt säkra fyndet (en liten hjärtformig pilspets av flinta samt bitar av lerkärl) gjordes ien av dem.1 I regel äro de friståàende, men dess stora spridning förklaras också därigenom. Fig. 27 är 1 Se vidare Arne, Bidrag till Värmlands förhistoria (i Fornvännen 1917).