VÄRMLANDS FORNMINNEN 123 upp till Jössebygden, som man kunde vänta, utan hava haft sina två nordligaste utposter, icke blott för våra bygder utan för hela Sverige, i Glava socken. Beklagligtvis äro såväl dessa som den ovannämnda i Töcksmark nu förstörda. Detta starkt västliga drag i hällkistornas förekomst i Värmland är särskilt att observera och får delvis sin förklaring genom en blick på den karta över stenåldersgravarnas utbredning i Sverige, som Montelius meddelar i Sveriges historia (1:a delen, sid. 52). Kontinuiteten i spridningen från Skåne längs västkusten genom Dalsland upp till den värmländska gränsen faller där genast i ögonen; den ger oss också det rätta svaret på frågan, varifrån och på vilka vägar detta egenartade gravskick och dess förutsättningar, åkerbruk och fast bosättning, en gång nått vår hembygd. För att sätta detta stenålderns sista utvecklingsskede i samband med landskapets tidigare bebyggelse måste dock en kort översikt härav givas. Under äldsta tid står denna i intimt sammanhang med Vänerns nivåförändringar, och det komplicerade problemet angående tidpunkten för Värmlands första kolonisation kan således icke lösas utan geologiens hjälp. Så mycket vet man emellertid, att det väldiga hav, som samtidigt med de första Lihultyxornas uppträdande betäckte stora delar av östra Sverige, särskilt av landskapen kring Mälardalen, icke heller lämnat våra trakter oberörda. Nyare undersökningar av statsgeologen doktor L. von Post, vilka dock ännu icke äro slutförda, hava utvisat, att detta hav vid tiden för sitt största vattenstånd nått med sin spets ända upp mot Vänersborg samt att dess nivå ungefär sammanfallit med den dåtida Vänerns strandlinje. Vänern har sålunda då förhållit sig till detta s. k. Littorinahav ungefär som nu Mälaren till Östersjön, och samme forskare anser sig kunna förlägga den dåtida kustlinjen vid Säffle cirka 20 meter och i Fryksdalen cirka 40 m. högre än den nuvarande. Detta betyder i sin tur, att stora delar av södra Värmland då befunnit sig under vatten samt att den norra delen av Vänersbäckenet höjt sig betydligt mera än den södra. Av Näset torde endast de allra högsta partierna varit synliga såsom öar och holmar, och stora fjordar sköto in i de dalgångar, som nu upptagas av Klarälvens nedre lopp och Frykensjöarna.