124 ERNST NYGREN Av de inalles 20 Lihultyxor, som hittills blivit funna inom Värmland, äro endast 3 av den äldsta, oslipade typen, som anses tillhöra denna tid. Av dessa äro tvenne funna i Kila socken vid N:a Ed cirka 30 meter över Vänern eller kanske ungefär vid dess dåtida kust; fyndorten påminner här mycket om samtida norska boplatser genom sitt läge vid en skyddad insjövik med riklig tillgång till jakt och fiske. Den tredje (se fig. 14) är från Örnäs i St. Kils socken, en liten udde i Frykensjön; dess höjdsiffra — 43 m. över Vänern — anger, att den enligt von Posts beräkningar också bör hava legat alldeles invid den dåtida strandlinjen. Erfarenheten har nämligen visat, att denna tids människor, som till största delen torde varit jägare och fiskare, med förkärlek förlade sina bostäder i närheten av vatten. Denna iakttagelse bestyrkes även av de övriga — mer eller mindre slipade och därför yngre — Lihultyxornas förekomst i Värmland. Alla hava de funnits utmed vattendragen, främst kring Byälvsdalen, i mindre grad vid Värmeln och endast i ett enstaka fall vid Nordmarkens sjösystem. Ingenstädes gå de öster om Klarälven. Deras utbredning är i stället utpräglat västlig och står i bästa överensstämmelse med den erkänt västliga karaktär, som förut är fastslagen för denna ålderdomliga redskapsgrupp. I Dalsland äro sålunda massor av dylika yxor funna vid sjön Hästefjordens sänkning, och det är väl därför närmast genom detta landskap de nått våra bygder. De i tiden närmast efterföljande trindyxornas spridning är vida större, och Klarälven är nu ej längre gränsen mot öster. Här finnas de nämligen ganska talrikt i Visnums härad och framför allt i Väse socken, i regel ett gott stycke från den nuvarande Vänerskusten. Högre upp eller till de norr därom liggande socknarna nå de dock aldrig, om man undantager trenne isolerat funna exemplar i Bergslagen, och från hela den långa Klarälvsdalen föreligger icke mer än ett enda säkert fynd, den vackra trindyxan från Munkfors, som avbildas i fig. 16. Denna fattigdom är onekligen ägnad att förvåna, men förklaras delvis därigenom att älven under årtusendenas lopp skurit bort de gamla strän-