VÄRMLANDS FORNMINNEN 1 tho un derna och därmed även stenåldersbygden, vartill kommer, att dess strida ström och karga stränder föga torde hava inbjudit till tidig bebyggelse. Trakten omkring Karlstad bör dessutom vid denna tid hava legat under vatten; socknarna närmast öster och väster om nedre älvloppet äro också fullständigt fyndfattiga. De i Karlstad funna trindyxorna äro med all säkerhet att betrakta som sekundära fynd, vilka ditkommit med älvens avlagringar. I västra Värmland företer deras spridning ett helt annat utseende, ity att de här på ett synnerligen karakteristiskt sätt gruppera sig kring dalgångarna, främst den gamla stråkvägen, Byälvens vattendrag, där Jössebygden nu börjar bli dominerande, men även allt tätare kring Värmeln samt i Fryksdalen; i Nordmarken är deras förekomst mera sparsam. Utlagda på kartan, bilda de således en sammanhängande fyndkedja från Millesviks socken nere på Näset till Edabygden i norr, från Nors socken i söder längs stränderna av den långsmala Frykendalen ända upp mot Östmark vid norska gränsen. Och liksom kartbilden ger den bästa illustrationen till de långsträckta sjöarnas och de smärre flodernas enastående betydelse för den tidigaste bebyggelsen, synes den även ge det rätta svaret på frågan, varifrån det östra Värmland befolkats. Efter all sannolikhet är det här de talrika sjöarna i Ulleruds- och Nyedstrakten, Visten, Lusten, Västra och Östra Örten, Molkomsjön samt Gapern, som befordrat bygdens utbredning ned till Väse och därifrån till de övriga Vänerssocknarna. För detta antagande talar också, som vi nedan skola se, förekomsten av de talrika stenkumlen i dessa trakter under bronsåldern och den nästan totala bristen på stenäldersfynd från angränsande härad: i Närke och Västergötland, vilket så kraftigt som möjligt synes motbevisa den gängse uppfattningen, att Visnumsbygden brutits söderifrån. Det är sålunda en till hela sin karaktär synnerligen utpräglad stranadbebyggelse, som vi kunna urskilja såsom det första bosättningsstadiet i Värmland. Äldst och rikast utvecklad är densamma i västra delen av landskapet. Dit har den med all sannolikhet kommit från söder, troligast från Dalsland, och med